Tomt

Ibland undrar jag om man som människa har en viss mängd bra tankar/idéer - och när man har förbrukat dem, tja då är de helt enkelt slut. Idag har jag suttit på jobbet och petat i två artiklar. De blir inte direkt dåliga, men inte heller övertygande bra. Ingen inspiration, inga nya infallsvinklar. Huvudet känns oroväckande tomt.

I pipelinen finns...ingenting. Jo, kanske föresten. Men den idéen är i embryostadiet, så det kan lika väl bli ingenting. Nada.

Sambandet?

Vänta nu...jag insåg just sambandet! Det är inte magsjukan som är orsaken till mitt totala förfall - det är bristen på koffein! Om jag bara...

Ju mindre jag tänker

Det är som om jag inte har tänkt en vettig eller självständig tanke på över en vecka. Kanske försvann de med magsjukan. Kanske har de smulats sönder av den senaste veckans textproduktion. Man skulle ju kunna inbilla sig att den senare processen kräver just tankeverksamhet, så är dock inte fallet. Ju mindre jag tänker, desto bättre går det. En skrämmande insikt.

Arbete på arbetsplatsen?

Måndag, tillbaka på arbetet. Planen var att börja ta tag i mitt skrivproblem (se nedan). Det är dock, som vanligt bör tilläggas, lättare sagt än gjort. Ett av problemen är att det är väldigt svårt att få någonting konkret gjort på min arbetsplats. Jag slår på datorn...och där kommer chefen! En halvtimmes samtal senare har jag kommit till inloggningen...och där kommer en kollega in på rummet med ett brådskande ärende. Ytterligare en stund senare har jag öppnat mailboxen...för att hitta ett par akuta grejer som måste fixas. Ytterligare några samtal, mail och lite datamicklande senare har jag lyckats öppna mappen med aktuella dokument...då kommer ekonomichefen och ett spontant budgetmöte uppstår. Typ en timme senare har jag lyckats öppna ett dokument...då är det dags för lunch.

Det går inte att styra upp tiden på något vettigt sätt, exempelvis genom att ha särskilda tider för specifika sysslor, då delar att mitt jobb är att finnas på plats och lösa akuta problem. Om det är någonting riktigt akut som måste fixas - och det helt enkelt inte går att bli avbruten hela tiden - då är det enda rimliga alternativet att utföra arbetet någon annan stans än på kontoret. Hemma, i något tomt konferensrum eller på biblioteket.

Min gamla chef hade vanan att alltid arbeta hemma på onsdagar. Oavsett vad som hände. Det var den dagen i veckan han fixade allt, enligt honom själv.

Psykologhotet

I hushållet där det tänks och pratas för mycket och skrivs för lite utspelade sig följande dialog:
- Om vi inte har skrivit fem (vetenskapliga) artiklar var innan året är slut, då måste vi uppsöka en psykolog.
- Det är ju en riktigt bra idé!
- Nej, föresten! Inte en psykolog, utan en mental coach! *Moahahaha*
- Ja, det låter ju ännu värre. Fem var, det måste det bli!
- Ja! Och vi kan ju skriva dem tillsammans.
- Det är sant, det kan vi göra.
Det är faktiskt helt obegripligt varför vissa saker sitter så långt inne.

Att skjuta upp

Något av det bästa som kan hända på jobbet är när jag får ett mail där det står att jag har fått mer tid. Förlängd deadline. Varje gång det händer så tänker jag; ahhhh, nu kan jag ta igen! När den nya deadlinen närmar sig så ska jag ha allt klart i god tid. Och så ska jag sitta och njuta över min egen präktighet - över att allt är klart.

*Hahaha*. Det har aldrig inträffat. Det enda som händer är att jag pillar mig i naveln (alternativt håller på med någonting annat - som sannolikt också är försenat eller snart kommer att bli om jag inte ser upp) och att det blir lika stressigt i alla fall.

Nåja. Nu har hoppet väckts igen. Redaktörerna H. och O. har meddelat att jag har till slutet av januari på mig med ett bokkapitel. Texten är till stora delar klar. Det som återstår är lite språkligt fix, nedskärningar och ett par researchgrejer. Kan jag bli en ny och bättre människa - och göra klart? Nu?

Ångestdokumentet

Ja, jag vet att det är sommar och semester. Men det finns alltid små surdegar som ligger och sunkar i hörnen. Jobb som borde göras. Ganska mycket jobb, om jag tänker efter. Nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och öppnat ett av de mer akuta dokumenten. Senast ändrat den 11 april. Vad tusan har jag gjort sedan dess? Jobbat med andra saker antagligen. Latat mig. Suttit på möten. Haft semester. Målat i rucklen. Pillat mig i naveln. Skrivit 7000 mail. Rättat tentor. Druckit kaffe. Varit föräldraledig.

Men nu är dokumentet öppnat. Och jag läser. Oh, my god. Om knappt fyra veckor ska eländet presenteras. Varför sade jag inte nej redan från början? Vad tänker jag med?

Good enough?

Pernilla/panila skrev kloka ord om att nöja sig med att man gör så gott man kan - good enough - utifrån den situation och de omständigheter som man har.

Jag började fundera över saken. På ett plan är det självklart så. Man kan ju ändå inte göra mer än sitt bästa. På ett annat plan skulle jag ljuga om jag hävdade att jag tänker så. Snarast har jag inställningen att allt alltid kan bli eller vara lite bättre. (Ofta till och med mycket bättre.) Jag skulle kunna vara mer flitig/smart/snäll/passionerad/rolig/tålmodig/pigg/empatisk/vältränad/punktlig/tydlig/konsekvent/snygg (o.s.v. i all oändlighet). Bästa kompisen K. påpekade för länge sedan att jag måste sluta värdera mig själv utifrån prestationer, att jag har mitt värde ändå. Självklart har hon rätt - vi har vårt grundläggande värde oavsett vad vi presterar. Men samtidigt så får min lätt neurotiska inställning effekten att jag ofta klarar av mer än vad jag trodde från början, vilket i mina ögon är någonting positivt. Likaså som mina misslyckanden, när jag inte orkar eller ids, bränner hål i mitt medvetande.

Något förenklat har jag inställningen att jag är vad jag gör - och att värdet sätts utifrån det.