Viss typ av musik, och vissa specifika skivor, tenderar att bli sommarmusik. Nu tänker jag inte på sk. sommarplågor a la Baliando eller valfri Tomas Ledin-singel, utan musik som råkar bli ett privat soundtrack för en sommar. Några exempel:
Sommaren 1991 är för mig Saint Etiennes Foxbase Alpha (jag tror att jag såg dem live tre gånger den sommaren). 1992 är en dammig lägenhet på Söder med Zoë's Scarlet Red and Blue i högtalarna, särskilt Sunshine on a Rainy Day vilket nästan är arketypen för en sommarlåt. Sommaren 1995 är Vivas Splitter av ljud i en bilstereo, följd av Everything But the Girls Walking Wounded 1996 (som för övrigt är min plågsamma separationsplatta, läs texterna till Wrong, Single och titelspåret och varför torde vara solklart), Tindersticks Curtains 1997, Terry Halls Home (den var flera år gammal redan då, men en perfekt skiva som passade 26 nymålade kvadrat högt över takåsarna på Kungsholmen)1998. Sommaren år 2000 spenderades i England, lyssnandes på Groove Armadas Vertigo, Kylie Minoughs Spinning Around och en packe med gamla A Tribe Call Quest-skivor. 2001 är Jill Sobule och ändlösa gator i USA. 2002 är Koops Waltz for Koop, en Orange Juice-revival (finns det mer somrig musik än Can't Help Myself och Rip it Up?) och ett gäng med housesamlingar i en kvalmig lägenhet i Vasastan. 2003 är en given singel, nämligen Beyonces Crazy in Love (som helt enkelt är sjukt bra). Sommaren 2004 bar insikten att jag helt missat Erykah Badus storhet, varför hennes Baduizm gick på högvarv, liksom någon konstig Acid Jazz-samling som inköptes i Paris.
Förra sommaren fick vi Lilla L. och såg mest på konstiga tv-program, på väldigt udda tider på dygnet (som repriser av matlagningsprogram klockan fyra på morgonen). Men vi lyssnade också på musik; Jenny Wilson, Frida Hyvönen och Marit Bergman.
Snart är det sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar