Crying on the Golf-course

Visst låter det som en snygg låttitel? Ungefär som Sophie Ellis Bextors Murder on the Dancefloor? Hur som helst, det är en olat som jag har, jag gråter då och då på golfbanan. Anledningarna varierar. Ibland beror det helt enkelt på att jag spelar riktigt usel golf, typ duffar iväg den fjärde grästorvan i rad - och att torvan flyger längre än bollen. Det vill säga; väldigt kort. Ibland beror tårarna på att jag är ett allmänt känslosamt psyko, att jag mår skit och inte kan hjälpa att jag gråter. För det finns inte en människa som frivilligt gråter på en golfbana. Särskilt inte om det finns andra människor i närheten, vilket det så gott som alltid gör.

Jag kan inte riktigt förklara varför jag grät på golfbanan idag, eller varför just denna söndag var så genomhemsk. Men allt var - och är väl fortfarande egentligen - fel. Jag bor här uppe i landet av tallar, mina vänner är alltför långt borta - och jag klamrar mig fast vid maken. (Här skulle jag kunna klämma i med ett antal svulstiga metaforer, för att illustrera exakt hur beroende och klängig jag är, men jag avstår för ögonblicket.) Som grädden på moset (för att ändå använda en sliten metafor) tycker jag att det är skitjobbigt att vara hemma ensam med Lilla L. Detta trots att hon är världens finaste och raraste unge, som jag älskar över allt annat. Men det är inte Lilla L. som är problemet, utan jag. Att jag känner mig så förbannat ensam. Att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Att jag vill krypa ur mitt skinn. Att jag känner mig så otillräcklig. Att jag är så fel, fel, fel.