Konversation om depression

- Det är inte normalt att få gråtattacker flera gånger om dagen! Du har säkert inget blod!* Du måste kolla det!
- Jaja, du har säkert rätt. Igår grät jag hela vägen från stugan.
- Va?
- Ja, när jag körde bil. Jag grät hela vägen hem.
- Varför då?
- Jag vet inte. Men det kändes som om jag skulle dö.
- Eh?
- Ja...och så kände jag ju faktiskt när jag inte hade något blod.
- Då trodde du att du var utbränd.
- Ja, men vad fan. Vad skulle jag tro?
- Nä. Hjärtat pumpade luft och läkaren sa att du kunde dö om du började blöda näsblod.
- Ämen, det sista sa han ju bara för att skrämma mig.
- Som om inte det behövdes?
- Jo, det behövdes väl.
- Kollar du imorgon då? Du kan ju inte gråta hela sommaren?
- När det kan jag ju inte. Jag ringer imorgon.

Senare.

- Hur gick det?
- Det var helt ok för att vara jag. Hb på 110.
- Det var ju bra.
- Jo.
- Men...varför gråter du då?
- Jag vet inte.
- Om du har blod återstår att du är kliniskt deprimerad. Är du det?
- Nä, inte vad jag vet.
- Nä?
- Men tänk om jag skulle börja äta Prosac och upptäcka att jag har en helt annan personlighet. Den har bara aldrig kommit fram.
- Det vore ju intressant. Men du är ju inte direkt byggd i dur!
- Nä, jag är väl inte det.

(* Det vill säga väldigt dåliga järnvärden.)

I dagarna

I dagarna är det ganska exakt tre år sedan jag insåg att min pappa skulle dö. Att han skulle dö var ingen större överraskning, då han var sjuk i nästan tio år. Men i tio år levde jag och mamma med frågorna kring när det skulle ske. På något sätt så trodde vi att vi visste hur; att han skulle få nya hjärnblödningar eller ytterligare en hjärtinfarkt. De kom med jämna mellanrum, men dittills hade han klarat sig. Hjärnskador, förlamning och afasi - men vid liv.

För tre år sedan, när jag satt i bilen på väg ut till Holmsund, ringde mamma och berättade. Om kolapsen. Om cancern. Cancern som fanns i hela pappas kropp. Jag kan fortfarande känna gruset under skorna, den stekande solen och tårarna, när jag stod utanför bilen. Det skulle gå så snabbt - och så långsamt.

Crying on the Golf-course

Visst låter det som en snygg låttitel? Ungefär som Sophie Ellis Bextors Murder on the Dancefloor? Hur som helst, det är en olat som jag har, jag gråter då och då på golfbanan. Anledningarna varierar. Ibland beror det helt enkelt på att jag spelar riktigt usel golf, typ duffar iväg den fjärde grästorvan i rad - och att torvan flyger längre än bollen. Det vill säga; väldigt kort. Ibland beror tårarna på att jag är ett allmänt känslosamt psyko, att jag mår skit och inte kan hjälpa att jag gråter. För det finns inte en människa som frivilligt gråter på en golfbana. Särskilt inte om det finns andra människor i närheten, vilket det så gott som alltid gör.

Jag kan inte riktigt förklara varför jag grät på golfbanan idag, eller varför just denna söndag var så genomhemsk. Men allt var - och är väl fortfarande egentligen - fel. Jag bor här uppe i landet av tallar, mina vänner är alltför långt borta - och jag klamrar mig fast vid maken. (Här skulle jag kunna klämma i med ett antal svulstiga metaforer, för att illustrera exakt hur beroende och klängig jag är, men jag avstår för ögonblicket.) Som grädden på moset (för att ändå använda en sliten metafor) tycker jag att det är skitjobbigt att vara hemma ensam med Lilla L. Detta trots att hon är världens finaste och raraste unge, som jag älskar över allt annat. Men det är inte Lilla L. som är problemet, utan jag. Att jag känner mig så förbannat ensam. Att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Att jag vill krypa ur mitt skinn. Att jag känner mig så otillräcklig. Att jag är så fel, fel, fel.