I dagarna är det ganska exakt tre år sedan jag insåg att min pappa skulle dö. Att han skulle dö var ingen större överraskning, då han var sjuk i nästan tio år. Men i tio år levde jag och mamma med frågorna kring när det skulle ske. På något sätt så trodde vi att vi visste hur; att han skulle få nya hjärnblödningar eller ytterligare en hjärtinfarkt. De kom med jämna mellanrum, men dittills hade han klarat sig. Hjärnskador, förlamning och afasi - men vid liv.
För tre år sedan, när jag satt i bilen på väg ut till Holmsund, ringde mamma och berättade. Om kolapsen. Om cancern. Cancern som fanns i hela pappas kropp. Jag kan fortfarande känna gruset under skorna, den stekande solen och tårarna, när jag stod utanför bilen. Det skulle gå så snabbt - och så långsamt.
5 kommentarer:
Har ingen erfarenhet men förstår såklart att det är tunga tankar, lite glada oxå kanske med minnen och sånt... Stor kram iallafall, cancer är ett riktigt skit som för med sig mycket elände där den drar fram...
Du fångar det svåraste av ögonblick, det där när vetskapen blir till verklighet.
Varje påsk så drabbar det mig, sorgen, smärtan och vreden. När jag står där och rotar bland påskpyntet och plötsligt får fatt i "Cancertuppen". Doften av kemoterapi drar genom näsan, tårarna rinner, och allt det svåra bara fyller mig.
Mina tankar går till dig!
Vänta på när det skulle ske... Vilken hemsk tid ni måste ha haft. Väntan och ovisshet.
En kram till dig!
Vilken hemsk tid ni måste ha haft, och vad bra du beskriver känslan... Jag upplevde något liknande då morfar (59 år gammal) fick hjärntumör... Ruskigt, men glad för alla goa minnen!
Kram!
Tack allihop. Skriver mer lite senare. Just nu, när jag tänker på det hela, blir tankarna mest till en sorgklump i halsen.
Skicka en kommentar