Fler överdoser

Stugvistelsen har inte bara inneburit en deckaröverdos (se nedan), utan även en P3-överdos. I brist på stereo har jag och Lilla L. lyssnat på radio, så gott som hela dagarna. I brist på andra uthärdliga kanaler har P3 stått på. Nu ska jag försöka vara lite positiv först (*hahaha* - jag positiv?).

Bra saker med P3 denna sommar är att de spelar Timo Räisänens Sweet Marie, Oh Laura och Maia Hirasawa minst en gång varje förmiddag. När Germund Stenhag har valt musiken kan även gamla St Etienne-singlar dyka upp, som Nothing can Stop us Now. På kvällarna går utmärkta program som P3 Dans, med Calle Dernulf. P3 Pop är ju också trevligt - men av någon anledning får jag ofta för mig att jag skulle kunna göra det bättre själv (*hybris hybris*).

Nu till de mindre trevliga sakerna. Minst en gång i timmen, oavsett program, spelas Markoolios Ingen sommar utan reggae. Sedan får man en ofrivillig överdos av diverse Idol-människor. Dannys Play it for the Girls (hur avskyvärd är den inte?), Olas Natalie (Nataliiii, Nataliii!) och Måns Zelmerlöws Cara Mia. Någon hemsk låt med ex Barbados-Magnus spelas också allldeles för ofta, i likhet med the Arks Prayer for the Weekend. Andra helt obegripliga saker som spelas är E-type, Basshunter och Bob Sinclair. Varför, varför, varför? Jag tror faktiskt inte att folk vill lyssna på E-type. Hans True believer låter dessutom som ett plagiat av någon av hans gamla hitar. Åter igen; varför?

Nu har jag inte ens gått in på de enerverande programledarna, för program som Christer och Rond. Om man inte har någonting vettigt att säga, varför vara programledare? Gahhhh.