Fick nya Family Living i brevlådan igår. I varje nummer brukar det finnas ett reportage under rubriken Livsstilsmakeover. Det handlar helt enkelt om folk som har bytt livsstil. Mönstret är detta; ett snyggt framgångsrikt par, med några bedårande ungar, lämnar Stockholm och de välbetalda jobben för att finna sig själva som yogainstruktörer Italien/krögare på Österlen/frilansande kulturarbetare på Gotland. De har valt det sköna livet (som givetvis är fantastiskt lugnt och harmoniskt för barnen), utan stress och måsten. Mindre pengar i plånboken - men det är det värt (säger de...och sjunker ner i soffan från Cassina).
Ok. Det är ett gammalt tema; jag är säkert bara avundsjuk. Jag vill så klart också vara en skönt avslappnad typ (jo, det vill jag faktiskt!). En modig sådan dessutom, som vågar släppa tryggheten i ett välbetalt jobb. Eller...?
Det är någonting annat jag reagerar på. Varför är alla dessa livstilsmakeovers exempel på down-shifting? Varför inte visa på paret som lämnade den lilla norrländska hålan, jobbade hårt eller utbildade sig - fick drömjobbet och gav sig sjutton på att kombinera det med att ha familj och vara lyckliga? Men det är som att det är lite fult att ha ambitioner, eller att öppet säga; japp, jag satsar på mitt jobb! Att down-shifta kräver, för de allra flesta, att man har resurser.
Det finns ju mängder av exempel på down-shifting utan resurser, när människor medvetet väljer en låg materiell levnadsstandard för att istället få tid - för barn, djur eller andra intressen - utan att ha haft hög lön eller fancy jobb från början. Men då blir det ju socialrealism. Noppriga H&M-kläder och omaka Ikea-möbler. Hur kul är det...?
Well, någon annan dag ska jag skriva om min make-over. Den var både up och down-shifting, på en och samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar