Då och då får jag totala psykbryt. Över norrland, brist på vänner på nära håll, ensamhet och rotlöshet. Prestationsångest. Ångest över att jag får ångest.
Jag skulle vilja vara glad och okomplicerad. Nöjd. Belåten. Lättsam. Trevlig. Snäll. Men det är jag inte. Jag är ironisk och nattsvart. Kantig. Överspänd. Skarp. Självmedveten. Inte direkt elak, men inte heller snäll mot alla eller alltid.
Allt skulle vara så mycket enklare...om jag bara var någonting annat än vad jag är. Men det säger ju sig självt att det inte går, eller att det åtminstone inte är så sannolikt att det ska inträffa. Gaaahhh.
3 kommentarer:
Ursäkta mig, men är det det där verkligen du? Om jag bad din man eller en vän beskriva dig, tror du då det hade blivit samma ord?
Jag tycker du verkar vara en intelligent, intressant, rolig och flitig tjej. Visst, du bor i fel ände av Sverige men det hade kunnat vara värre. En hydda på Borneo... då snackar vi långt.
Försök sänk dina krav. (lättare sagt än gjort, jag vet) Jag tror du är bra precis som du är.
Är det helt omöjligt att flytta då? Du verkar inte alls nöjd med att bo där!!! Kom ner hit vetja så kan du följa med på picknick och sånt!
Lotta; Ja, det är dessvärre jag. Också. Inte alla dagar, men ibland. Och de dagarna är inte kul.
Sofia & Lotta; Vissa dagar vill jag dra upp bopålarna, stuva in pick och pack (inklusive maken och Lilla L.) och flytta tillbaka till den kära hufvudstaden. Men det finns ju alltid flera sidor. Här i de norrländska skogarna har vi bra jobb, ett trevligt hus för rimliga pengar, två små ruckel till stugor och ett skönt liv. Det är mest den sociala biten som är klurig. Just nu så stannar vi nog kvar där vi är, men om något år? Kanske är det dags att röra på sig då. Picknick låter frestande :)
Skicka en kommentar