Snortrollet

Maken kallade Lilla L. för ett snortroll i morse. Det är verkligen så hon ser ut. Håret på ända, snor över hela fejan (i en aldrig sinande flod). Jag lider med henne; exakt allt är jobbigt. Att äta, att sova, att dricka, att gå omkring. De flesta försök slutar med tårar och illvrål. Nu har hon, efter flera timmars kamp, lyckats somna. Puhhh.

Själv försöker jag besvara mail och boka lite grejer. Och så facebookar jag (det måste väl ändå vara ett verb; att facebooka?). Det är helt sjukt. Så bisarra konversationer man kan föra. Nonsens. Kul nonsens.