Jag är 35 år. En ganska imponerande ålder, om jag får säga det själv. Jag har ett okej jobb, tjänar en hyfsad hög med pengar varje månad, är lyckligt gift och har en fin liten dotter. Vi har hus, kombi och sommarstuga. Jag spelar golf, kan hantera en slagborr, laga cykelpunkor, sticka, tapetsera, kakla, läsa sagor och laga hyfsat varierad mat. Enligt Ladok har jag 320 högskolepoäng.
Visst borde jag vara ganska mogen och vuxen? Varför känner jag mig inte så då? Nu vill jag inte tolka detta i termer av fjantiga vuxenpoäng, men det är någonting skumt här. När mammorna (ja, det oftast mammor) på öppna förskolan fikar och småpratar så spelar jag med. Som om jag fattade. Som om jag hade någonting att säga. Men det vare sig gör eller har jag. Jag skiter i om ICA:s blöjor är lika bra som Liberos, Mios utbud av soffor och den senaste H&M-katalogen. Jag hatar tunikor och äger inte en enda. Om samtalen någon enstaka gång berör politik så känner jag mig som ett än värre ufo. Jag är elitistisk, cynisk och tror på individens ansvar. I ärlighetens namn har jag fastnat i de intressen som jag hade när jag var femton; musiknörderi (typ gamla Factory-singlar och vilka videos som visades i Cia Bergs Bagen), böcker (från Moa Martinsson till Bret Easton Ellis) och värdelöst design-vetande (som vilka färger Stig Lindbergs vattenkanna tillverkades i). Det kanske låter som att jag koketterar med detta, men i själva verket börjar jag känna mig...pinsam. Som en övervintrad tonåring.
2 kommentarer:
Du verkar ju veta vem du är, och för mig är det att vara vuxen.
Kan dock känna igen mig i det som du beskriver, men förknippar det mest till tiden då jag själv blev mamma för första gången. Fick ofta känslan av att jag i vissa sammanhang lekte "mamma-pappa-barn", och att det på något vis inte alls var på riktigt. (Nöp mig i armen under mitt första föräldramöte på dagis, då vi satt i rader framför fröknarna på ministolar, och någon förde anteckningar under tiden som en annan diskuterade klädsel under "utevistelsen", för att inte skrika rakt ut att jag passar inte in här.)Det är nog naturligt att se på sig själv med andra ögon då man blivit förälder, utvärdera och omvärdera sig själv för ett slag, men man måste därmed för den sakens skull inte ändra på sig det minsta.
Jo, visst handlar det mycket om att se sig själv i ett nytt ljus och sammanhang. Det är svårt att inte drabbas av känslan att "leka familj"...
Jag får nog fortsätta fundera över självbilden och dess relation till verkligheten. Just nu går det inte riktigt ihop.
Skicka en kommentar