Åter igen är jag fångad i någonting som kan liknas vid en korsning mellan Sound of Music och Stepford wifes. Jag lagar mat för en halv släkt, tvättar och städar, samt tampas med jordens envisaste dotter. Maken och svärfar snickrar på stugan. Middagar utlovas, men inte av mig. Jag bara förväntas fixa dem. Ytterligare en svåger dyker upp, med någon timmes varsel. Flätorna växer ut.
Jag tycker om makens familj och jag tycker oftast att det är roligt med besök och middagar. Men jag blir helt tokig på bristen på kommunikation - och på alla outtalade förväntningar. Samtidigt klarar jag inte av att bara strunta i om saker och ting fungerar. Kontrollhovet finns där. Likaså frustrationen.
(Trogna läsare kanske minns förra sommarens tyska hemmafru. Jag spelar inte den rollen särskilt väl.)
3 kommentarer:
Känner igen mig på pricken, men har ingen lösning på problemet. Flätorna, de tenderar här att snart omvandlas till Lilla Mys hårknut med vidhörande humör...
Jag hade inte klarat tyska hemmafrun i så värst många dagar. Hatar att passa upp och slava medan gästerna sitter och gottar sig i trädgården. Sommaren är kort som den är och alltid har man fullt upp med en massa måsten och andra önskemål så oanmälda gäster gillas INTE.
Sätt dom i arbete nu. Måla kan de väl? :)
Kattis: vet du vad det värsta är? Jag kallades för Lilla My under hela gymnasietiden...steget tillbaka dit är försvinnande kort.
Lotta: ja...de arbetar faktiskt. Ibland. Idag till exempel. Men jag är bara avundsjuk och frustrerad. Målar hellre än bakar en enda j***a rabarberpaj till.
Skicka en kommentar