Jag är så arg att jag nästan går i bitar. Eller börjar gråta. Det sista är faktiskt mer sannolikt. När jag blir arg så gråter jag. Det tog maken typ ett år att lära sig detta samt att hantera tårfloderna. Nu är det inte maken jag är arg på, än mindre Lilla L. (som fyller år idag), utan på typ alla andra i hela världen. Släktingarna, grannarna, idioterna som kör bil, broilergrabbarna på badstranden (de ska få ett eget inlägg - jag lovar!), mannen i kiosken.
Nej, det är inte normalt. Jag är frustrerad och folkilsken. Jag vill också ha semester - eller åtminstone prata med vuxna människor ibland.
Nu lägger jag till en ny etikett: tysk hemmafru. Den tycks dessvärre behövas. Etiketten, inte hemmafrun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar