Normalt sett är jag inte särskilt blödig när det gäller hämtningar och lämningar på dagis (förlåt: förskolan). Jag tycker att det är skönt att gå till jobbet och är helt övertygad om att Lilla L. har det kul med andra små knortar under dagen. De gör massor med saker som vare sig jag eller maken orkar/ids/kommer på. De pysslar, målar, busar och leker massor utomhus. Under de senaste dagarna har jag dock känt mig som en skurk. Lilla L. har uppenbart ärvt sin fars inställning till tidiga morgnar. Hon är helt enkelt skittrött. Vid sjutiden, när jag väcker henne, brukar hon lägga kudden över huvudet och mumla "sooova". Sedan sitter hon i saccosäcken och tittar på Byggare Bob, med en vällingflaska i nypan och glasartad blick. Hon säger vanligtvis inte ett ord innan vi går iväg till dagis.
Idag berättade en av pedagogerna att Lilla L. knappt äter någon frukost, hon sitter bara och stirrar tomt framför sig. Jag förklarade att det nog beror på att hon är trött - och kände mig åter igen som en skurk.
3 kommentarer:
Jag är själv av den riktigt morgontrötta stammen, och vill helst inte ha någon frukost innan det att andra människor intar sitt förmiddagsfika. Glöm det dåliga mammasamvetet! Står sig inte Lilla L fram till lunch på morgonvällingen, så borde väl en av förskolans frukostmackor kunna sparas åt henne någon timme eller två.
Jo, det fungerar. Hon äter helt enkelt två portioner lunch. Det är mest att det känns så förbannat elakt att släpa ungen till dagis i detta halv medvetslösa tillstånd...
Hellre en morgontrött (som Storasystern) än en olidligt morgonpigg (som Prinsen) säger jag som värnar om min morgonsömn! ;)
Är någon trött på vårat dagis får de sitta i knät på fröken eller i myshörnan till de kommer igång. En mjukstart liksom.
Skicka en kommentar