Var är prozacen?

Normalt sett finner jag konsumtion ganska underhållande. Konsumtion av kläder, skor, skivor, auktionspryttlar och hus. Det finns dock en typ av konsumtion som bara ger mig ångest - det är inköp av bilar. Vi har världens sämsta bil, en fucking Opel kombi. Den är ett måndagsexemplar av stora mått och slukar bensin. Det räcker med att titta på den så går någonting sönder. En spindelled, ett topplock eller en tändkassett. Det enda försonande draget är att den är grön.

Min första bil, en snudd på antik Vauxhall, fick jag av min pappa. Den vållade mig bara bekymmer och avyttrades snabbt. Nästa bil, mitt första riktiga inköp, var en VW Polo. Jag bestämde mig för en lördag då inköpet skulle ske, åkte till tre bilhandlare och köpte den bil som verkade vara ett rimligt köp inom min budget. Det tog max två timmar, inklusive provkörning. Jag gjorde ingen som helst research innan. (Polon skulle visa sig vara ett bra köp. Den gick som en klocka, drog nästan ingen bensin och behövde minimal service.) Nästa bil blev ovan nämnda fucking Opel. Jag och maken kollade några annonser, åkte till ett par bilhandlare, kände oss allmänt uttråkade och köpte första bästa bil. Vi iddes liksom inte engagera oss. Vi ville bara ha en större bil snabbt.

Idag har vi spenderat dagen hos bilhandlare. Redan efter 30 minuter började jag efterfråga Prozac. Det är ju så förbannat tråkigt. Inga bilar som man har råd att köpa är särskilt upphetsande. Och hur man än bär sig åt så känns det som om man blir lurad. Det handlar mer om att inte bli så mycket lurad. Nu har vi hittat ett par bilar som vi funderar över och som vi kanske ska provköra i morgon. Det känns inte det minsta upphetsande.