Antagligen är jag väldigt präglad av att vara ett ensambarn (förvisso med två äldre halvsyskon). Mina päron var dessutom, med den tidens mått, ganska gamla när de fick mig. När jag växte upp var jag van att vara världens medelpunkt. Inte så att jag fick allt jag pekade på...men ganska mycket. Både av prylar och uppmärksamhet.
De senaste dagarna har jag funderat en del över hur mycket av detta som jag överför till Lilla L. Svaret är sannolikt mycket. Jag vill hennes bästa - och när hon är sjuk, ynklig och gnällig så vill jag underlätta och göra henne nöjd och glad. Om inte annat så för att göra stunden mer uthärdlig. Jag kan inte se någon poäng i att hålla på principer i sådana situationer. Om hon vill titta på Pingu sju timmar i sträck, titta på cyklar i en timme eller äta glass till middag så är det under omständigheterna okej. Frågan är om jag kommer att tycka att det är lika okej när hon är 15 år? Kommer hon blli ett bortskämt curlingmonster? Hur illa är det egentligen att bli bortskämd?
3 kommentarer:
Är det inte det som är meningen? Att ens barn ska var världens medelpunkt?
Jag tror inte på det där med att barn kan få för mycket omtanke. För det är väl ändå det som att skämma bor någon handlar om? Därmed inte sagt att det ska ske utan krav.
Nej, varför inte passa på att skämma bort så mycket det bara går? :)
Jag är som dig ett ensambarn och har alltid varit bortskämd. Tex så har mina föräldrar kunnat sponsra mina studier så att lånen inte behöver ta över hela min ekonomi nu när jag är ute i arbetslivet. De resonerade som så att så länge de kunde så skulle de hjälpa till. Det har om något fått mig att inse värdet av pengar men även inse hur fantastiskt lyckligt lottad jag är.
Jo, jag tror också att det är meningen! Men ibland blir jag lite lätt nervös över alla männskor som ser ett egenvärde i att lära barn/ungdomar principer av typen att man bara får presenter på julafton. Ehhh...det är klart att vi också har principer...men jag tänker att Lilla L. i likhet med mig själv också har bra/dåliga dagar, önskemål och preferenser. Ibland betyder det ganska mycket att få göra någonting speciellt, eller att slippa någonting annat.
Mina föräldrar har också hjälpt mig med massor av saker - och det har inte gjort mig till en person som tar saker och ting för givet, eller inte uppskattar hjälpen.
Håller fullständigt med!
Skicka en kommentar