Ett?

Den senaste tiden har det varit mycket prat om mikrobloggar, typ Twitter, trots att ingen verkar fatta poängen med dem. Vare sig med att skriva eller läsa dem. Inte ens en inbiten Linda Skugge-läsare orkar engagera sig i om hon skriver "på väg till möte, sätter mig i bilen nu". Det blir för kort, platt och innehållslöst för att engagera i längden. I dagens DN kunde vi läsa om nästa steg i att minimera information och kommunikation: nanobloggar. Blogginlägg som består av ett ord. Ett.

Jag kan se det som en kul grej för en själv, att försöka koka ner en dag eller en upplevelse till ett enda ord, som ett språkligt experiment. Men vem orkar läsa någon annans nanoblogg? Vem är så intressant? Möjligen skulle det kunna fungera som helt privat kommunikation, typ att maken skriver ett ord till mig per dag. Det skulle till och med kunna bli riktigt humoristiskt. Men för det behöver han ingen nanoblogg. Han kan sätta en post-it-lapp på kylskåpet.