Me, myself & I

Det börjar bli dags att röja nere i källaren. På något märkligt sätt växer den igen successivt. Överblivna prylar ställs ner. Returpapper samlas i stora kassar. Lilla L:s urväxta kläder läggs i högar. Skidor, blomkrukor och ratade golfklubbor samlas i märkliga högar. Man kan lugnt sammanfatta det som den stora nackdelen med att ha 70 kvadratmeter källare: det är alldeles för enkelt att samla på sig en massa bråte.

I källaren finns även andra saker, som en stor låda med gamla dagböcker. Jag har nämligen nästan alltid skrivit dagbok. I perioder dagligen och mycket navelskådande. Under ett antal år var jag helt övertygad om att jag skulle tappa bort mig själv om jag inte skrev dagbok, som om jag naglade fast verkligheten genom att dokumentera den. Jag läste också mina dagböcker som ett sätt att försöka få grepp om mitt eget psyke, för att förstå mig på mina neuroser och nojjor.

Idag har jag mina bloggar, som jag skriver så gott som dagligen i. De har dock mycket lite gemensamt med mina gamla dagböcker. Förvisso är de någon form av anekdotiska nedslag i min vardag och mina tankar men i bloggarna skriver jag nästan aldrig om vad jag känner eller hur jag mår. Det ligger kanske nära till hands att anta att det beror på att jag inte vill vara särskilt privat i bloggarna, men jag tror mer att det har att göra med att jag är förbannat trött på att analysera mig själv. Jag är sannolikt mer neurotisk än de flesta - men jag accepterar faktum. Det går att leva med och jag blir inte klokare av att vända ut och in på mig själv.