En gång i tiden, ungefär 1997, var jag oerhört nöjd över inköpet av min första bostadsrätt, en minimal skrubb på Kungsholmen. Äntligen hade jag en lägenhet som jag själv fick bestämma över! Om jag ville ha tvättmaskin så var det bara att installera en, likaså kunde jag bygga om köket eller måla väggarna i konstiga färger (inte för att det sistnämnda skulle inträffa, men som princip kändes det bra). Ett antal år (och bostadsrätter) senare var jag ännu mer nöjd med köpet av mitt första hus. Äntligen ett helt hus - och en hel trädgård - att bestämma över. Inga grannar som spelade piano och klampade omkring om nätterna. Inga gemensamma trappstädningar eller årsmöten med bostadsrättsföreningen.
Nu, i hus nummer två, drömmer jag om en gård ute i skogen. Drömmen är att inte ens se några grannar. Inte för att jag har någonting emot våra grannar - tvärtom så är de mycket trevliga - det är bara det att jag har ett diffust behov av att vara i fred. Jag vill inte titta ut över ett villaområde, utan över havet. Eller en skog.
Och jag kan inte under några omständigheter tänka mig att dela tvättstuga med någon igen.
10 kommentarer:
Jag har som krav att jag ska kunna gå ut till brevlådan helt näck utan att någon dör.
Gällande tvättstugan kan jag inte annat än att hålla med. Är det något jag INTE klarar av är andras äckliga hår och andras äckliga damm. Nej, tack och lov för en egen underbar tvättmaskin!
Vi bor idag i radhus och jag vill inget hellre än att bli av med grannarna. Men inte för att de är otrevliga på något vis utan för att jag vill ha andrum.
Andra människors strumpludd i torktumlaren - brrrr!
Du och min make skulle kunna bo ihop, det hör jag det! ;) Skämt å sido, jag har alltid trott att jag ville bo på landet, eftersom jag är uppväxt där, men nu har jag insett att det är ruskigt bekvämt att bo som vi gör. Inte i stan, men ändå tillräckligt med hus (och kompisar) runt omkring för att inte behöva skjutsa ungar i tid och tid. Plus gång avstånd till affären. Fast samtidigt... stillheten och avskildheten på landet, de går itne av för hackor.
Jag går samma väg till mötes. Skogen skulle kunna få bli min bästa granne! Ändå bor jag i storstan. Den ekvationen är oslagbar!
Jag vill bo mitt i stan men vara i fred, vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det. Bygga ett jättehögt hus och aldrig gå ut? :)
Ja, det är ju det som är problemet! Vi bor ju också i stan, kan gå till jobbet och dagis - och det är förbannat bekvämt. Drömmen vore att fortsätta bo i stan, i en stor gård vid älven...men helt utan grannar inom syn/hörhåll. Hrmmm....hur ska det gå till?
Vi kan vinna på lotto, slå våra påsar ihop och köpa hela området längs med älven. Sedan sprider vi ut oss med lagom avstånd från varandra och njuter av avskildheten. Kanske.
Det låter som en utmärkt idé! Eller kanske spetsen på Ön...?
Ännu bättre!
Nickar igenkännande. Huvudet på spiken...
Förvandlas till eremit.
Skicka en kommentar