Att vänta och att inte veta. På ett sätt skulle det vara enklare om vi visste att det inte kommer att bli något syskon på Lilla L., då kunde vi sluta att hoppas och fokusera på allt det fina som vi har. Men nu ägnar vi vår tid åt att vänta - och att hoppas. Vi väntar på ägglossning, vi väntar på tecken, vi väntar på dagar, vi väntar på fler tecken, vi väntar på besked - och så börjar allt om igen. När vi inte väntar och hoppas, ja då är vi mer eller mindre besvikna, stressade och frustrerade.
Att bli sin kropp. En gång i tiden var jag ganska obrydd om min kropp och dess funktioner - så länge kroppen fungerade. Jag hade föga koll på när jag skulle ha mens och hade definitivt inte en susning om när jag hade ägglossning. Numera har jag exakt koll på allt som har med min kropp och reproduktion att göra. Jag känner, bokstavligen, minsta lilla spänning i äggstockarna. Det är också stressande.
När väl längtan efter ett barn är uttalad, så finns det ingen återvändo. När jag var yngre så visste jag inte ens om jag ville ha barn. Senare träffade jag maken och insåg att jag ville ha barn. Efter att vi fått Lilla L. var jag inte alls säker på att jag önskade ett barn till, då det var stor och omvälvande upplevelse att bli förälder. Men från det ögonblick som jag insåg att jag vill det - då ville jag det verkligen. Det är en önskan, och en känsla, som vare sig går att förklara eller förnuftsmässigt förhandla bort. Det känns bokstavligen som är hjärtat går sönder när jag tänker att det kanske inte blir något fler barn.
Vad som händer nu är inte helt bestämt. Sannolikt så kommer vi att fortsätta vår utredning. Kanske blir det aktuellt att prova IVF, kanske någonting annat. Vi får se.
7 kommentarer:
Å vad jag känner din sorg och smärta. Du kan verkligen beskriva precis hur du har det och vad du känner.
Jag har aldrig varit i din situation men jag kan förstå att dessa tankar upptar det mesta av din vakna tid. Hur orkar man det? Och hur behåller man ändå lusten och glädjen i denna process?
Kram!
Jag känner igen mig i precis vart enda ord...
Det tär verkligen på krafterna, förhållandet, romantiken... ja, det mesta. Jag skrev ju ett inlägg för länge sen om väntan på Prinsen, hur de där åren liksom försvann i en pricka-ägglossning-vänta-på-mens-deppa-ihop-ta-nya-tag-dimma.För att inte tala om hur jag blev en testoman på kuppen... Apropå tester: Har de kollat med blodprov och VUL att du verkligen ägglossar? Jag fick utslag på ÄL-stickorna trots att de på reproduktionscentrum såg att jag inte ägglossade. Tydligen kan man ha hormonstegring utan att det lossar ägg...
Vad synd att det inte var något enkelt som var vajsing, något som är lätt att åtgärda.
Jag håller tummarna för att den fortsatta utredningen snart ger positiva resultat.
Kramar
Jag hoppas att det verkligen ska lösa sig det där...
Styrkekram!
Jo jag ville bara säga en sak utan att verka snusförnuftig och självklart ska ni inte ge upp hoppet. OM ni så mycket som bara snuddar vid tanken på adoption, så gå för guds skull med i en adoptionsorganisation redan nu så att ni får kötid redan från det datum ni går med. För tillfället tar det flera år (ofta upp till 4-5 år) innan man får barnbesked och åldersgränsen är numer 42 år vid ansökan ommedgivande = jättemånga av de som söker nu är för sent ute och kommer inte att hinna få barn innan de är för gamla för att få medgivande. Ett tips i all välmening, men självklat ger ni inte upp hoppet ännu ändå!
Såg att du skrev om utredning och det är ju jättebra att ni kommit så långt. Man kan ju upptäcka en del saker som kan försvåra men som är lätt åtgärdade (som sköldkörtelvärde t ex). Hoppas att det finns något som kan ge er lite hjälp på traven.
Fantastiskt fint skrivet. Känner igen mig mycket i den där känslan av att vilja ha barn plötsligt (hade inga sådana tankar alls innan jag träffade M). Det gick ganska snabbt när vi hade bestämt oss för att försöka men den tiden det tog hann jag inse vilken besvikelse det är de månader det inte blir något. Min hjärna (och hans) var helt fokuserad på allt det där. Jag hoppas att det kommer att gå bra med utredningen - att ni kommer fram till något. Jag är verkligen imponerad av båda texterna. Så otroligt fint och modigt skrivet med tanke på hur hemligt de flesta brukar hålla såna här saker.
Lotta och Ponder: ja, det är helt sjukt hur mycket uppmärksamhet en sådan här sak kan ta. Varenda dag, timme ut och timme in. Kanske inte riktigt för jämnan, men alldeles för mycket.
Ponder: ja, jag vet att jag ägglossar. Och äggen SER åtminstone fina och mogna ut.
S: tack, det hoppas jag också ;)
Mammabloggen: jo, vi är medvetna om det. Men jag tror inte att det kommer att bli aktuellt, av olika skäl, trots att vi definitivt hade tänkt på adoption innan vi fick barn. Nu är dock läget, på flera sätt, annorlunda.
Jenny: ja, just nu så känns det viktigt att försöka få grepp om vad som kan och inte kan göras. Det behöver ju inte vara kört ännu ;)
Miss Muffin: tack! Ja, det är verkligen sjukt hur viktigt det plötsligt blir...ganska snabbt dessutom.
Skicka en kommentar