Det jobbiga inlägget

Det här inlägget har jag funderat på att skriva i drygt ett år, men av någon anledning, som jag inte ens kan få grepp om själv, så har jag inte förmått mig. Kanske har det känts för privat, kanske har det varit för jobbigt, jag vet faktiskt inte.

Så här är det i alla fall; i drygt ett och ett halvt år har vi försökt att få ett syskon till Lilla L. och det går inte alls bra. Det händer händer ganska exakt ingenting. Med Lilla L. gick det snabbt och enkelt, men det hjälper inte nu. Kanske har vi blivit för gamla, kanske hade vi tur förra gången. Kanske är det bara att inse att jag är en av de omtalade 70-talisterna (och maken 60-talisterna) som valde att göra allt annat, som att fixa karriär, hus och resor, innan vi började tänka på reproduktion - vilket nu straffar sig. Men även om det är så - så är det ingenting vi kan göra någonting åt. I vårt fall är det inte heller så att vi (tillsammans) väntade särskilt länge innan vi fick vårt första och hittills enda barn.

Vi har ett fantastiskt barn och får sannolikt vara nöjda med det, hur bittert det än kan kännas just nu. Om någon nu känner sig manad att läxa upp mig för att vi just ska vara tacksamma över att vi har barn - och att det finns många som inte har det heller - så vill jag bara säga att jag vet det och att jag är förbannat tacksam. Sekundär barnlöshet är dock jobbigt det också, även om på ett annat sätt. Faktum är att det är betydligt jobbigare än jag på förhand hade kunnat gissa.