Privat på jobbet?

På NetWorking skriver Linda intressant om gränserna mellan privatliv och jobb - och hur pass privat man väljer att vara på jobbet.

På mitt jobb har vi över lag en väldigt avspänd attityd. Vi får klä oss i princip hur som helst - och vi har många privata relationer inom organisationen. Om man ställer det till sin spets så kan man säga att den ena halvan av organisationen är gift med den andra halvan och att många av oss har våra närmaste vänner på jobbet. Det är självklart inte oproblematiskt.

En intressant aspekt om man tänker på kläder och symboler är att de flesta av mina kvinnliga kollegor, och även jag själv, inte utnyttjar möjligheten att klä oss causual. Tvärtom är vi ofta ganska uppklädda. När vi föreläser åker kavajen eller den mer exklusiva koftan på, likaså de snygga högklackade stövlarna och de lagom tjusiga smyckena. Männen kan däremot glida in okammade och i reklamtröja utan att någon reagerar nämnvärt. Inte för att alla män utnyttjar denna "möjlighet", men jag tror definitivt att det finns en skillnad i hur män och kvinnor blir värderade och bemötta beroende på hur vi framställer oss.

En annan gräns som jag har upparbetat under senare år, och särskilt sedan jag hamnade på en ledningsfunktion, är att jag helst inte vill vara för intim med kollegorna (ja, det vill säga alla förutom maken då...vi jobbar ju trots allt på samma ställe). Bada bubbelpool på personaldagarna - nej tack! Bli full på personalfesten - nej tack! Det är dock svårare i andra situationer. Exempelvis umgås jag privat med ett antal kollegor. Vi käkar middag, vi har bokcirklar, vi fikar - och pratar definitivt både om jobb och privatliv. Då är det inte alltid glasklart vad man kan eller bör säga.