Idag har jag varit på kurs mellan halv nio och fyra. Kurs i så långsamt tempo att klockorna stannade av depression och deltagarna föll i koma redan vid förmiddagskaffet. Dessvärre så är kursen mer eller mindre obligatorisk, med nitisk närvarokontroll, så det finns inget hopp om att smita iväg. Kursen fortsätter i morgon.
Jag blir provocerad av långsamt tempo. Det kliar i hela kroppen. Och så har jag inte tid.
Nu läser jag studentuppsatser, eftersom jag just inte har tid att göra det på dagtid.
Håhåjaja.
2 kommentarer:
Just det, ja. Det stavas tålamod. Det är så jobbigt att inte ha det i sig!
O nej. Bli så uttråkad att man nästan får ont i kroppen ... nej, nej. Föräldramöten är mitt värsta. Ingen vågar speeda upp tempot minsta lilla för risken att framstå som så stressad att man inte ens har tid med b a r n e n. Fast det bara är prata runt, fram och tillbaka sexton varv kring varje fråga man inte har tid med.
Skicka en kommentar