För en stund kändes det som om himmelen föll ner, men just nu är den åter på sin rätta plats

De senaste dagarna har varit rätt omtumlande. Minst sagt. Det är nämligen så att jag, efter två års kamp, är gravid. I tolfte veckan. Jag befinner mig i andra ord vid den brytpunkt då man ofta brukar pusta ut, eftersom man då har passerat den värsta missfallsrisken (åtminstone rent statistiskt), och börjar berätta för omgivningen. Visst kan man berätta tidigare, men då jag är 38 år och har haft två tidiga missfall tidigare så ville jag avvakta tills ungefär nu.

Så långt allt väl. Väl ända fram till att jag fick blödningar igår och i natt. Dagen har inneburit akutsamtal hit och dit, akuttid hos en läkare på kvinnokliniken samt ett inskrivningssamtal på mödravården (det sistnämnda var en ren slump - det var bokat sedan flera veckor tillbaka). Sedan blev det provtagningar, samtal och diverse undersökningar. Undersökningar som blev betydligt jobbigare än väntat. Läkaren hittade nämligen inget foster, men tyckte samtidigt att det hela såg väldigt konstigt ut - varför hon fortsatte att leta. I typ 45 minuter. Världens längsta 45 minuter. Och då jag över lag har extremt svårt att hantera sjukhus och undersökningssituationer blev det inte lättare.

Till slut fann hon det eftersökta fostret - som både har ett pickande hjärta, viftande armar och ben samt är i rätt storlek i relation till den gångna graviditeten. Det finns och det lever! Men fostret är gömt under ett myom, som initialt förväxlades med livmodern.

Lättnaden kan knappast beskrivas i ord. Blödningarna har inte riktigt fått någon förklaring och det finns fortfarande en del oroande saker med i bilden, men åtminstone för ögonblicket vågar jag hoppas att L. kommer att få ett syskon.