Bekännelseakt

Jag vet att det är mer politiskt korrekt att vilja fotvandra i Laos. Eller vilja åka till Etiopien. Eller någon annan genuin plats. Oturistisk och ickekommersiell (trots att det ofta bara är en chimär). Grejen är dock den att jag kan tänka mig få saker som skulle tråka ut mig mer än att trava omkring på ett berg i Laos. Jag blir gnällig och magsjuk. Jag gillar hotell, städer, asfalt och neon. Höga byggnader. Betong och motorvägar. Jag råkar dessutom vara helt såld på nordamerika. Skyll på Woody Allen, Ray & Charles Eames, Annie Hall, Bret Easton Ellis, Velvet Underground, Jay McInerney, Laurie Anderson, Frank Gehry, Frank Lloyd Wight, Basquiat, Joyce Carol Oates, Tocqueville (ja, jag vet att han var fransman!), Case Study Houses, eller Sufjan Stevens men jag gillar Starbucks, shoppingmalls och breda motorvägar. Ja, jag gillar även tanken om frihet. Det betyder inte att jag är fullständigt naiv eller tror på den amerikanska drömmen. Men jag gillar storslagenheten. Urbaniteten. Modernismen.