Arbetskamrat: Men ska ni ha barn!? Vad kul!
J: Tack, tack!
Arbetskamrat: Men...vem ska sköta ditt jobb då?
J: Öhh, tja, det blir väl som förra gången. Jag var ju inte hemma på heltid så länge. Två månader ungefär. Sedan delade vi fifty-fifty resten av tiden.
Arbetskamrat: Ja, det gjorde ni ja... Körde ni Ohly-varianten, eller?
J: Nä, inte direkt. Det gick bra ändå.
Arbetskamrat: Va?
J: Ja...vi tog ju ut föräldraledigheten ganska olika i olika perioder. Ibland delade vi på dagar, ibland körde vi var annan dag eller delade på veckorna. Man måste ju inte helamma så länge. Om man inte vill. Och man måste ju inte alls.
Arbetskamrat: Nähä. Det kanske man inte...måste.
J: Nä.
Arbetskamrat: *tystnad*
For the record: jag har ingenting emot amning - och jag ammade ett tag med L. Däremot så tycker jag att amning används som ett ganska dåligt argument för många könsstereotypa handlingar och val. Det går att hitta många lösningar och alternativ. Och det står jag för.
6 kommentarer:
AMEN!
Håller verkligen med! Det känns verkligen som ett lite för "lätt" sätt att argumentera mot att dela på föräldraledigheten.
Heja!
Jag blir helt matt av att läsa och höra allt tyckande om, inte föräldrarskapet utan, mödraskapet. Det ska viktipettras nått helt j-a kopiöst. Oj nu blev jag upprörd. Jag är på din sida om det inte framgick :)
Jag tror det finns mammor som inte VILL släppa in pappan i föräldraledigheten och använder amningen som argument. Klaga inte alltid på papporna utan det finns minst lika många hemska mammor.
Ni hittade en lösning som passade er och jag kan inte förstå att andra ska tycka om det. Vad är det som säger att kvinnor inte kan göra karriär OCH skaffa barn? Är man sämre mamma om man inte är hemma ett år och helammar?
Nä, usch och fy vad irriterad jag blir på folk som tror sig veta allt och tycka om allt och alla.
Hoppas ni kan göra precis som ni vill med kommande föräldraledighet utan andras tyckande!
Jag blir också upprörd - på gränsen till att jag börjar hyperventilera. Inte för att så många ifrågasätter mig personligen - tvärtom brukar folk vara väldigt positiva och imponerade av hur vi har fixat och trixat. Men det sätts nästan alltid in i sammanhanget av att vara undantag - just jag (eller vi) kan göra som vi har gjort på grund av våra jobb och vår specifika situation. Relativt fria jobb, relativt lika (höga) löner osv. Till viss del är det sant. Om vi hade haft andra förutsättningar så hade vi fått finna någon annan praktisk lösning.
Nåväl, det som irriterar mig mest är de starka förväntningarna. En kvinna/mamma ska vara si och så. En man/pappa likaså (även om med högre frihetsgrader). Föräldraskap är si, barn behöver så...
Och som Lotta är inne på så är det förbryllande många kvinnor som gömmer sig bakom dessa argument. Ofta får jag känslan av att det sker utan att ens fundera på vad konsekvenserna skulle vara av alternativen... Kanske blir man faktiskt lyckligare av att vara jämlike med sin partner? Och ja, jag tror att det är ganska ovanligt att vara det om man lever i princip olika liv - även inom ett och samma hushåll.
Skicka en kommentar