Min första kärlek
Någon gång i tiden, när jag var femton-sexton år, så måste min första kärlek ha varit himlastormande, fantastisk, storslagen och alldeles underbar. Det måste den ha varit, med tanke på hur mycket den kom att betyda och hur katastrofal och eländig den blev. Den enkla versionen är att han var min första pojkvän och att vi var tillsammans från vårterminen i nian tills jag nästan gick ut gymnasiet. Mot slutet från och till och under ganska kaotiska former. Sedan var vi tillsammans igen under en period när jag var 23-24 år. Det som skulle bli så bra, men som nästan höll på att krossa mig. Det sistnämnda kan låta en smula melodramiskt och överdrivet, det är det inte.
I efterhand har jag svårt att greppa det hela. Visst, vi delade mycket. Vi hade fantastiskt roligt. Han var (eller är) vacker, smart och underfundig. Vi var del av samma subkultur. Jag gillade att vara sedd genom hans ögon och jag fick en slags bekräftelse som jag inte kunde få på något annat sätt. Med tiden så var det dock som om hela min personlighet smulades sönder och jag blev den klassiska väntande flickvännen. Reducerad till ett fåtal personlighetsdrag. Alla varianter av svek avverkades. Svek som jag långt senare förstod hade delvis andra orsaker än jag trodde. Inte för att det hjälpte egentligen, men om jag hade förstått vidden av problemen så hade jag kanske satt punkt tidigare än vad jag gjorde.
Kanske är är den första kärleken nästan alltid sorglig. Kanske är det vanligt att tillmäta den orimligt stor betydelse. Jag skulle inte vilja ha den ogjord, men jag önskar att många delar hade varit annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar