Och vi pratar och pratar och pratar

Jag läser Popmorsans mycket intressanta inlägg om när det blir tyst i relationer - och om hur man ofta vårdar sina kompisrelationer bättre än sina kärleksrelationer. Tystnad i kärleksrelationer är the horror för mig. Inte för tystnaden i sig, men om den beror på att man inte längre vill/orkar/förmår prata med varandra - vad ska man då ha relationen till? Jag kan stå ut med mycket annat, men inte det. Kanske är jag och maken störda åt andra hållet, det finns liksom ingen ände på hur mycket vi pratar. Om allt från allmänt jobbskvaller, dåliga tv-program och lösryckta barndomsminnen till nördiga statistiska mått, John Stuart Mill och lokalpolitisk upprördhet. Om jag inte tycker att det är kul att prata med maken, vem ska jag då tycka att det är kul med? Inte så att han är den enda människan i mitt liv, men som någon slags grundläggande inställning. Det måste helt enkelt vara kul, givande och ömsesidigt. Den dagen det inte är det längre så ligger vi väldigt pyrt till...