Författare: Josefin Sundström
Antal sidor: 265
Förväntningar: Ljumna.
Handlar i grova drag om: Boken bygger delvis på Josefins släktberättelse, om tre generationer kvinnor på den Österbottniska ön Kaskö. Det är en berättelse om utsatthet, våld, alkohol, oönskade graviditeter, svårigheterna i att förändra sitt öde och någon form av försoning. I mångt och mycket är det kvinnornas perspektiv och erfarenheter som återberättas. Männen är skuggfigurer, som super, slår och sviker. Den äldsta av kvinnorna, Susanna, är den karga matriarken som styr sin stora familj med järnhand. Sladdbarnet Mari, som var allt annat än önskat och vars far tidigt försvann ut ur bilden, stämplas som dum och svagbegåvad. Mari får slita i sin moders hem - ett hem som förblir hennes ända fram till att Susanna dör. Den yngsta av kvinnorna är Tova, Maris dotter som blev till genom en våldtäkt i tonåren. Trots att Tova egentligen inte var mer önskad än Mari så binder hon samman Susanna och Mari på ett oväntat sätt. Hon blir hon en ljuspunkt - och ett hopp om att det går att förändra stela strukturer och vanans makt. Tova fastnar dock i liknande destruktiva förhållanden som både mamman och mormodern. Hon gifter sig med en man, som inte bara slår henne sönder och samman - utan även de två små döttrarna. Tova lyckas dock, till slut, bryta sig loss och skapa sig ett eget liv.
Så tycker jag: Nja. Å ena sidan är boken lättläst och medryckande. Å andra sidan än den extremt förutsägbar. Redan från början vet man rätt väl vad som kommer att hända. Sundström knyter ihop trådarna för pedantiskt. De symboliska objekt som introduceras tidigt (bland annat en liten båt och en börs) får i det närmaste ödesmättad betydelse på slutet. Jag stör mig också på att språket bitvis drar åt det sentimentala hållet.
Betyg: 3 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar