Min morfar blev 93 år. Fram till för fem månader sedan, då han diagnosticerades med cancer och fick ett antal följdsjukdomar, så var han den piggaste 90-åringen man kan tänka sig. Han bodde hemma i sitt hus, var ute på dagliga promenader och hade ett glasklart intellekt. Han hängde med i allsköns debatter och hade åsikter om det mesta. Till skillnad från de flesta gamlingar gillade han nyheter och förändringar - särskilt tekniska sådana. Om det inte hade varit för att han fick grå starr när han var kring 85 år så hade han nog inte slutat jobba då, men då han var finsnickare och extremt beroende av just sin syn så satte detta punkter för yrkesarbetet (ja, han bedrev kommersiell verksamhet fram till att han var 85 år, även om han sålde sitt företag ett antal år tidigare).
När folk säger att begravningar av riktigt gamla personer inte är sorgliga utan att det "bara är skönt att han/hon har fått gå vidare" så känner jag...skitprat. Det beror så klart på omständigheterna. När min pappa dog, efter tio års plågsam sjukdom och allt lägre livskvalitet, så kände jag att det var en befrielse. Befrielse för honom. Befrielse för min mamma. Befrielse för oss andra. När min 93-åriga morfar dog och begravdes så kände både jag och många andra i familjen att det var för tidigt. Så klart ville ingen att han skulle fortsätta att plågas av cancern, men han hade fortfarande så mycket att ge.
Begravningen i fredags var ärligt talat skitjobbig. På kvällen hade vi traditionellt gravöl, med massor av mat och vin, då vi släktingar fullkomligt vältrade oss i gamla minnen, fotografier och brev. Det sistnämnda var fint och välbehövligt.
4 kommentarer:
Jag håller med, mina föräldrars far - och morföräldrar har levt länge, många av dem, och det har sällan känts som en tröst när någon tröstar med att han/hon iaf var gammal. Samtidigt som när min gammelfarfar dog ganska plötsligt efter att ha varit pigg och kry fram tills han var 92 år av en hjärnblödning så kunde jag ändå tänka att han hade levt "klart" till skillnad från min morfar som var 69 år när han dog och hade varit svårt sjuk länge. På sätt och vis var det en befrielse, men samtidigt en svårare än när min gammelfarfar dog eftersom min morfar hade kunnat haft så mkt kvar att göra som han inte hann
Men det kanske snarare sjukdomen än döden som gjorde mig ledsen.
Vad fint du skriver. Och visst är det sâ - befrielse endast om livet lämnat, inte enbart begränsat till sjukdom. Min morfar blir snart nittio och trots krämpor har han livslusten och gnistan som fâ yngre levande. "Om allt är bra? Jamenvisst, det enda är väl att det är sâ helvetes att man är sâ nära kanten". Sâ ungefär. Hoppas din morfar har det bra och fint med gravöl att minnesvältras i.
Ja! Skitprat är ordet.
Ylva: ja, visst är det olika hur man känner inför olika situationer? Och jag tror att det ligger mycket i det du skriver på slutet - om att det snarast är sjukdomen som gör en ledsen och förtvivlad. Sjukdomar är på något sätt värre än slutet.
Fransyskan H: tack! Det är fantastiskt med äldre människor som fortfarande har kvar sin personlighet och attityd - det hade definitivt min morfar. Ända in i det sista.
S: Jepp, jag begriper mig inte på varför det ska förnekas...
Skicka en kommentar