Titel: Spådom
Antal sidor: 499Förväntningar: hyfsat höga. Jag läste Dahlström på 90-talet och tyckte att han var bra då. Denna bok har dessutom fått mycket bra kritik.
Handlar i grova drag om: Boken är uppbyggd som tre separata berättelser, om tre män. Dessa män har olika yrken och tämligen olika liv men förenas genom tveksam verklighetsuppfattning, känslomässig avtrubbning och allmän paranoia. Berättelserna vävs i viss mån samman av ett barn (om det nu verkligen är ett barn?), men det genomgående temat är att man som läsare egentligen aldrig får veta vad som har hänt. Eller vad som i någon mening är sant.
Så tycker jag: Först var jag positiv. Den första berättelsen börjar bra. Språket är sylvasst och exakt. Berättelsen är spännande och klaustrofobisk. Men efter ett tag så började jag ruttna. De litterära greppen tar överhanden (exempelvis har Dahlström ett ganska speciellt sätt att skriva fram hur romankaraktärerna tvivlar på sin egen verklighetsuppfattning, genom ett slags förskjutningar) och de olika berättelserna känns mer som olika misslyckade romanprojekt än som en sammanhållen enhet. Till slut funderade jag mer på vad Dahlström ville uppnå med boken (är det främsta målet att få Augustpriset...?) än vad jag orkade engagera mig i själva berättelserna. Men samtidigt...vissa delar av berättelserna stannar kvar i medvetandet under lång tid, just för att de är så exakt och obehagligt skildrade.
Betyg: 2 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar