Det finns ett svar till dig, om sjukhusfobi och planerade kejsarsnitt, i ett inlägg längre ner!
Det här är någonting som jag skulle kunna skriva mycket mer om - och som jag har en känsla av att det borde talas mer om. Att vara gravid och att föda barn är någonting som de flesta av oss är programmerade ska vara någonting fint, fantastiskt, omvälvande och naturligt. Men i verkligheten är det dessvärre inte alltid så.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att man ska bli bemött på ett bra och respektfullt sätt även om man inte stämmer in på mallen hur den gravida kvinnan förväntas vara - och här kan jag kanske utgöra lite kontrast till många av de skräckhistorier som finns. Inte för att jag för ett ögonblick betvivlar sanningshalten i dessa historier, men för att visa att det inte fungerar så illa överallt.
(Till viss del har jag skrivit om detta här.)
3 kommentarer:
Tack så mycket för ditt långa och utförliga svar! Jag blev oerhört glad över att du bemötte mina funderingar. Jag önskar verkligen att det skulle talas mer om detta ämne. Jag upplever dig som en oerhört skärpt och analytisk person som jag tror skulle kunna bidra med rätt mycket i denna fråga. Debatten om kejsarsnitt vs vaginal förlossning blir ofta så enkelspårig. Diskussionen handlar egentligen aldrig riktigt om de bakomliggande orsakerna till varför det är otänkbart för vissa att föda vaginalt. Jag blev hoppfull då jag läste om det fina bemötandet som du fick vid din första graviditet, och även den andra. Precis som du skrev så tror jag säkert att det spelade in att du var påläst och väl förberedd. Jag har dock en nära vän som var just påläst och oerhört ovillig till kompromissande/övertalningskampanjer. En som stod på sig helt enkelt. Men detta till trots fick hon inte snittet beviljat före långt senare. Bör tilläggas att detta var i en annan del av landet. Funderar ibland på att kanske ta kontakt med någon (psykolog, gynekolog/barnmorska?) och tala om mina fobier innan jag eventuellt blir gravid. Mest för att ha en journal där det tydligt framgår vem jag är och var jag kommer ifrån. Är det något du skulle rekommendera? Går det ens att få adekvat hjälp INNAN man eventuellt blivit gravid? Min rädsla är ju som sagt att bli indragen i en långsam, plågsam process där snittet inte beviljas förrän på slutet. En sådan graviditet skulle jag aldrig klara av att fullfölja. Jag är så glad att du lyfte fram detta ämne och hoppas att du återkommer till det om/när du vill. Tack än en gång!
Tack själv! Ju fler som pratar om sådana här frågor - desto bättre.
I många landsting är det möjligt att få hjälp redan när man planerar en graviditet. Endera så kontaktar man en lämplig mödravårdscentral och ber dem remittera vidare, eller så kontaktar man specialistmödravården direkt. I första hand får man prata med aurorabarnmorska (eller motsvarande) men jag tror även att det är möjligt att få träffa förlossningsläkare. Min erfarenhet, just av NUS, är att de är vana att hantera fall av stark förlossnings/sjukhusfobi - och att de definitivt inser problemet med utdragna processer i dessa fall. I början av den första graviditeten var jag oerhört stressad av att inte veta hur utdraget och omständigt det skulle bli, men det blev det som sagt inte. Både barnmorskor och läkare gjorde sitt bästa för att jag inte skulle gå omkring i nio månader och vara ett psykiskt vrak - tvärtom så såg de det tillståndet som klart hälsovådligt och kontraproduktivt.
Utan att vara någon specialist på området så tror jag att du tänker helt rätt, i att förbereda och försöka få hjälp redan innan. Både för din egen skull och för att visa hur viktigt det här är för dig.
Och igen: stort lycka till!
Tack så mycket för dina värmande ord!
Skicka en kommentar