Författare: Catherine Mavrikakis
Antal sidor: 248
Förväntningar: Höga! När jag läste baksidetexten fick jag omedelbart en känsla av att den här boken i är samma stil som Tawni O'Dells böcker.
Handlar i grova drag om: Det här är en berättelse om döden. Om döden som ständigt närvarande. Om döden och kollektiv skuld. Om döden som kommer på besök. Om döden som önskan, hägring och befrielse.
Amy växer upp i 60- och 70-talets USA, som dotter till Denise - en överlevande i en judisk släkt som snudd på utplånats under andra världskriget. Denise och hennes syster Babette börjar sina nya liv, i ett nybyggt plåthus i en sömnig småstad, som levande bevis på den amerikanska drömmen. De väljer också att skapa en form ev historielöshet - där ingen får tala om det förflutna. Amy växer upp med en påtaglig ambivalens. Å ena sidan är hon en tidstypisk amerikansk tonåring, som mest vill röka på, ha sex och lyssna på Alice Cooper. Å andra sidan lever hon, bokstavligen, med sina förfäders smärta. På sin artonårsdag, natten mellan den fjärde och femte juli, sätter hon eld på familjens hus - med intentionen att de alla ska dö tillsammans. Hon själv, mamman, brodern, mostern, mosterns man och deras son. Men vad är det egentligen som händer? Amy överlever och frågan är om hon ens har tänt någon eld.
Utöver döden så är det här en bok om himmelen. Den grålila himmelen över Bay City och andra himlar runt om i världen.
Så tycker jag: Jag är nästan stum av hänförelse, för den här boken är så sjukt bra. Den är absurd, galen, svartsynt, humoristisk och vacker. Läs!
Betyg: 5 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar