Plötsligt händer det!

Det känns som om jag har vaknat ur en flera år lång koma. Plötsligt orkar jag gå ut i trädgården och gräva bort konstiga växter. Plötsligt vill och orkar jag springa (och det liksom flyter på). Plötsligt orkar jag tänka längre än näsan är lång.

Jag inser att det antagligen tog mer på krafterna än jag ville erkänna, båda att försöka bli gravid i flera år och att sedan vara gravid i nio månader. Nu när Lille O. är här är det mesta så mycket enklare. Jag orkar.