Mot trädgården (den ständiga kampen)

Idag kommer svärfar tillbaka för att hjälpa oss med jätteprojektet att återta vår trädgård. Totalt ska det byggas tre trädäck. Den första etappen består av ett av dessa, det som ska gå runt garaget samt bygga in en av slänterna.

Det finns olika sätt att beskriva vår trädgård. En kort beskrivning är att den är fantastisk. Den innehåller ju det mesta som man talar sig varm om i trädgårdsböcker. Det finns knotiga gamla äppelträd, ståtliga tallar, olika typer av prydnadsbuskar, stora perennrabatter (ja, de har till och med färgteman), hallon, svarta vinbär, krusbär, jordgubbar, rosor, smultron och trädgårdsland. Trädgården är även i flera etage och indelad i olika rum (något som trädgårdsböckerna brukar vara extra lyriska om). Det finns uteplatser i olika väderstreck och ytor där man kan spela fotboll. Ett annat sätt att beskriva trädgården är att säga att den är extremt arbetskrävande. Och stor. Eller som bästa M. uttryckte det hela: you don't have a garden, you have a fucking park.

Problemet är att trädgården innehåller väldigt många märkliga lösningar. Slänterna mellan etagen eroderar, uteplatserna är på glid. Perennrabatterna är placerade i slänterna, vilket gör dem extremt svårhanterliga. De gamla ägarna hade uppenbarligen inte förstått att man ska använda plintar för att få hållbara konstruktioner. Istället är det en salig blandning av järnpinnar, ståltråd och brädor, som nu håller på att ge vika. Likaså är alla stenar och plattor (jag tror att det är sju olika sorter) lagda direkt på jorden, vilket gör att de är sneda och vinda. Hur mycket vi än har slitit under de senaste sex åren så känns det bara som att trädgården blir värre för varje dag som går.

Ja, ja, nu ska i alla fall ett av däcken byggas.