Jag bläddrar i senaste Family Living och funderar lite grann över nostalgi, retro och charmiga gamla prylar. För som jag har skrivit om förut så är jag ju uppväxt i en familj (och för all del släkt) som är helt besatt av antikviteter och gamla prylar. Mina första minnen är från en auktion (nepp, jag skämtar inte) och i mitt föräldrahem fanns inte en ny möbel, tallrik, lampa eller gaffel. Alla frukostar intogs på stolar från 1800-talet, på jugendporslin, i skenet av en månljuslampa - också den från sent 1800-tal. När jag började leka med Barbie fick jag samlardockor från 60-talet, i mint condition, köpta på antikmässor (okej, inte bara - jag fick några nya också). Även om jag som vuxen har många äldre möbler och prylar så är jag samtidigt väldigt trött på nostalgi och retro. Befrielsen när jag sålde två av mina serviser (Herta Bengtssons Koka och Blå eld) och ersatte dem med kliniskt vitt franskt och modernt porslin går knappt att beskriva. De gamla serviserna hamnade hemma hos någon som verkligen ville ha dem - och jag, tja, fick helt neutral bas för mina middagar. Hur charmigt det än kan vara med nostalgi så är jag trött på den. Jag vill inte ha gamla leksaker i bokhyllorna. Eller smurfgardiner från 70-talet i barnens rum. Möjligen kan jag tänka mig att äta Flygande Jakob till middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar