Tålamod

Ibland när jag tokgrälar med dottern så tänker jag på min egen mamma och hur hon var mot mig när jag var barn. Ett ganska utmärkande drag för min mamma är nämligen att hon ofta och gärna delger sina principer för omgivningen. Oavsett och det gäller barnuppfostran, hur man väljer namn till barn (detta skulle hon kunna skriva en bok om) eller röstar i politiska val. Ett resultat av det är att jag, i princip, alltid har vetat om hur hon har velat vara som förälder. En mycket central del är att hon aldrig har velat skrika eller höja rösten. En annan princip är att hon aldrig har smällt i dörrar eller rusat ut ur ett rum med en oavslutad konflikt. Barn ska bemötas med respekt. Och ingenting blir bättre av vrede och ilska.

Det sjuka - inser jag nu - är att hon så gott som prickfritt har levt upp till detta. Hon pratade och diskuterade. Höjde aldrig rösten. Lyssnade och försökte förstå. Smällde inte en endaste dörr. Ett av de få tillfällen då hon förlorade tålamodet kan hon fortfarande, drygt 30 år senare, komma tillbaka till som ett misslyckande.

Jag tror inte att skrik och gräl nödvändigtvis måste vara någonting dåligt eller destruktivt, men i efterhand måste jag ändå ge min mamma en eloge. Det var väldigt tryggt att veta att även om hon kunde tycka att saker som jag gjorde eller tyckte var idiotiska, galna eller fullständigt oacceptabla så skulle de ändå bemötas på ett lugnt sätt. I efterhand kan jag också inse vilken viljestyrka det måste ha krävt. För även om jag försöker vara en lugn, närvarande och kommunikativ förälder så har mitt tålamod begränsningar, när jag inte längre orkar leva efter mina ideal utan bara fräser tillbaka.