Läst: Born to Run

Titel: Born to Run
Författare: Christopher McDougall
Antal sidor: 366
Handlar i grova drag om: Christopher är en framgångsrik frilansjournalist, som bland annat skriver för Runners world och Mens health. I likhet med många andra så sprang han - och var exakt så skadad som de allra flesta löpare är. Är det inte problem med knäna (säg löparknä och löpare darrar av skräck) så är det höfterna. Eller fotlederna. Eller hälsenan. Eller hälsporren. Eller benhinnorna. Christopher ställer den till synes enkla frågan; varför har han ont i fötterna? En fråga som leder honom till de mytomspunna Tarahumara-indianerna i Mexiko. Born to Run handlar till hälften om sökandet efter vad löpning egentligen är och hur den kan utföras optimalt. Den handlar om löpsteg, barfotalöpning och konsten att inte landa på hälen. Den andra halvan handlar om ett helt galet ultralopp, i den avlägsna trakt där Tarahumara-folket bor, med en helt osannolik uppsättning tävlanden. Ett lopp som kanske kan jämföras med detta, fast i en ännu extremare low tech-version.
Så tycker jag: Det är faktiskt lite lustigt, eller konstigt, att jag inte har läst Born to Run tidigare. Men jag har inte känt mig överdrivet sugen, trots att jag ägnar stora delar av mina kvällar åt att plöja bloggar/diskussionsforum/böcker om löpning. Jag hade helt enkelt på känn att det här var en typsik macho reportagebok. Om löpning förvisso, men macho. Och surprise, det är en macho reportagebok! Om jag ska vara elak så är den som en korsning mellan ett pojkboksäventyr och ett väckelsemöte. Men...samtidigt så är det en bok som kan få vem som helst att bränna sina Nike-dojor och springa ultralopp i öknen. Eller försöka kvala in till Badwater. Som löparlektyr är den ren pornografi. Efter att jag hade läst ut den så satt jag i timmar och letade rätt på personerna som figurerar i boken, som Jenn och Scott. Summa summarum: jag gillar berättelsen och innehållet men inte själva stilen och formatet.
Betyg: 3 av 5

Ps. Målet att springa tio mil längs en landsväg mitt i ingenstans - okej Adak - är ännu tydligare. Måste.