Kanske har vi blivit plötsligt dementa (av sömnbrist?) och minns inte om L. sov lika skruttigt som Lille O. gör. Eller så är de helt enkelt olika varandra på denna punkt.
Lille O. har alltid vaknat ett antal gånger per natt - och har alltid velat sova nära mig. Det började redan på BB, där kort och gott blev hysterisk om han inte fick ligga på min axel. Hela tiden. Väl hemma så började han sova bredvid min huvudkudde, på en alldeles egen kudde, på tillräckligt kort avstånd så att han när som helst kunde peta på mig. Eller dra mig i håret. Om han vaknade (edit: när han vaknade...) så ville han somna om på mig axel. Möjligen kunde jag lägga ner honom på kudden igen, när han sov tillräckligt djupt. Efter ett tag (ganska långt sådant) lyckades jag övertyga honom om att åtminstone somna i sin egen säng och komma över till mig om (edit: när) han vaknade. Och för ett mycket kort tag sov han även i sitt eget rum. Men eftersom han vaknar ett antal gånger per natt så var det lika bra att han fick flytta tillbaka sin säng in till oss. Då slipper vi åtminstone att blir hysterisk han vaknar. På kvällen somnar han i sin egen säng (även om han verkar tycka att det är ett spel för gallerierna - ofta pekar han bestämt på min säng och säger sova dääär) och så gott som varje natt kommer han över till mig.
Jag vet att många tycker att det är jättemysigt, naturligt och allmänt önskvärt att samsova. Men hur mysigt det än är med en varm barnkropp vid sin sida så är jag fruktansvärt lättväckt. Jag vaknar av att brevbäraren stannar utanför huset. Jag vaknar av ljus. Jag vaknar av ljud. Och jag vaknar definitivt av fötter i storlek 22 som sparkar mig i revbenen. Och av en snart tvååring som buffar på mig för att ligga mot min rygg. Och Lille O. vaknar av mardrömmar, borttappade nappar och förlupna mjukdurshundar. Och jag vaknar av att han vaknar. Och så går det på.
I klarare stunder så tänker jag: det går över. Grabben kommer att sova hela nätter. Likaså kommer han att flytta tillbaka till sitt eget sovrum. Men när man inte har sovit en hel natt på flera månader så blir man lite knäpp i huvudet. För det hjälper inte ens att jag sover i något annat rum och att Lille O. får kampera med sin far, för jag vaknar ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar