En närmast evig fråga i bloggar, och för bloggare, är hur pass privat, utlämnande, ärlig och öppenhjärtlig man kan och bör vara. Är man för privat och gränsdragande är inte det bra. Är man alldeles för transparent, öppen och utlämnande...så är inte heller det bra. Trots att det allra flesta begriper att bloggar är valda utsnitt av en människas liv, åsikter och erfarenheter så smyger det sig på förväntningar om mer. Emma/att vara någon fru skriver väldigt bra om detta, om hur hennes val utgår från henne som människa - från vad hon känner är privat för henne.
Jag kan inte låta bli att reflektera över detta när jag läser de texter som jag har skrivit på mina olika bloggar, under de senaste sex åren. På ett sätt så speglar bloggarna mycket av det som har hänt. Vi har fått två ungar. Jag har bytt jobb. Vi har renoverat en stuga. Jag har hängt på stränder och sprungit marathon. Jag har funderat över prylar, konsumtion och individens inneboende möjligheter. Och så vidare. Samtidigt så finns det stora hål, av allt det som jag av olika anledningar inte har velat dela med mig av. Om den där konlikten som har präglat så mycket. Besvikelser över sådant som runnit genom mina fingrar. Det oväntade beslutet som aldrig går att göra ogjort. Rädslan och sedermera också lättnaden som har följt mig i snart två år. Och många andra saker.
Att saker lämnas ute från en blogg är för mig helt självklart - men det som slår mig är att det inte är givet vad som känns privat eller ej. Exempelvis kunde jag, efter ett tag, skriva om vår ganska jobbiga kamp för att få ett syskon till L. Men många saker utelämnar jag av två skäl; jag vill inte blanda in mitt yrkesliv i bloggen (även om jag ibland kan skriva om det i allmänna ordalag) eller lätt identifierbara människor i min omgivning. Det gör att det inte bara är jobbiga eller typiskt privata saker som hamnar utanför - utan också glädjetjut och exalterade ögonblick. Det kan jag tycka är lite synd. För då kommer ni aldrig att få veta varför jag stod på Kastrup och grät förra hösten. Av glädje och en smula sorg. Så som livet är.
2 kommentarer:
Visst är det en svår gränsdragning mellan att vara personlig i sin blogg men inte privat. På samma sätt som på andra sociala medium som exempelvis Facebook. Ibland kan det dock vara skönt att öppna sig, visa sig sårbar och få förståelse från andra varför man drar sig tillbaka eller kanske beter sig annorlunda. Andra saker kan vara svåra att prata om när man är mitt uppe i dem medan de i efterhand finns en poäng med att berätta sin historia. Men visst är det svårt ibland att veta vad man ska skriva och inte skriva. Det gäller ju att kunna stå för det som skrivs på nätet eftersom det faktiskt finns kvar och kan spridas snabbt.
Ja, absolut! Och jag tror att många har blivit allt mer försiktiga eller genomtänkta med tiden - för som du skriver så finns ju det man skriver kvar. På gott och ont.
Skicka en kommentar