Det har varit deadline och textprodukton i fokus de senaste veckorna. Jag har skrivit, redigerat, strött böcker omkring mig, skrivit, skrivit om och slitit mitt hår. Kontoret har flyttats runt mellan tjänsterummet (a.k.a. holken), hemmet, stugan, diverse offentliga miljöer och tillbaka till tjänsterummet igen. Jag har andats text. Tänkt text. Drömt text. Där emellan har jag stekt pannkakor, hämtat ungar i skolan, sprungit och försökt vara en hyfsat trevlig fru.
Men det är så jag fungerar. Jag producerar (eller för all del: presterar) i sjok. När jag gör det så är ungefär det enda jag gör. Inte så att jag jobbar 80-timmarsveckor, men mentalt så tar det väldigt mycket energi och uppmärksamhet. Sedan kommer perioder när jag, tack och lov, ägnar mig åt betydligt mindre uppslukande sysslor.
När de intensiva perioderna kommer så inser jag hur förbannat tacksam jag är över att ha en partner som förtsår vad jag håller på med - och varför min hjärna håller på att svämma över. Maken kanske inte tycker att jag är världens roligaste fru just då, men han vet att det går över. Han finns där.
Utan den förståelsen, som är långt ifrån självklar, skulle jag vara väldigt olycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar