Ibland tar jag mig för pannan över min egen dumhet. För hur tänkte jag när jag släpade med två trötta och hunriga ungar till den lokala leksaksaffären för att köpa en present? En fredag eftermiddag. Halv fem. Innan middag. Det spelar ingen roll att jag lite lamt försökte förklara spelreglerna på vägen dit, att vi endast skulle köpa presenten och ingenting annat - men att det gärna fick titta på andra grejer. För det är ju klart att den snart treåriga sonen ändå låg raklång på butiksgolvet och brölade över livets samlade orättvisor (och särskilt över det faktum att han inte fick en gigantisk låda med Star Wars-lego). Även dottern fick en lätt härdsmälta på Halloween-avdelningen och ville shoppa upp ett lager av Monster High-prylar. Men grejen är ju den att jag knappast kunde förvänta mig någonting annat. Det var jag som tänkte fel, inte de som reagerade konstigt eller oväntat (även om det så klart hade varit trevligare för alla inblandade om både sonen och dottern hade uppfört sig som i en tysk reklamfilm för frukostflingor).
Jaja. Presenten är inköpt. Samtliga inblandade har överlevt. Nästa gång vi besöker en leksaksaffär ska ungarna vara piggare och mättare än vad de var just idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar