Och så kom vi hem, efter vad som känns som världshistoriens längsta tågresa. En tågresa där alla i vagnen till slut var bekanta med vår son (vare sig de ville det eller ej) och där nog alla var väldigt glada över att komma fram. Till slut. Visst kan andras barn vara charmiga, men det är tveksamt om Lille O:s intensiva och högljudda tågåkande kvalar in i den kategorin. Det flög hundar och nappar. Det tjatades. Det sprangs omkring. Det var övertrötthet. Det var allt, i kubik.
Nästa gång tar vi bilen eller flyget. Det här var mest bara kaos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar