måndag 27 januari 2014

Ich bin ein roboter

I torsdags var jag, tillsammans med ett gäng grånade banktjänstemän, på Kraftwerks konsert på cirkus. Tidigare under eftermiddagen var jag på den nyöppnade utställningen Dansmaskiner - från Legér till Kraftwerk på Moderna Museet,  där Kraftverks 3D-installation 12345678 (utifrån åtta låtar) utgör mittpunkten.

I min värld är Kraftwerk så nära perfektion man kan komma. Punkt.

Kraftwerk var min ingång till elektronisk musik och har varit en given del av vad jag lyssnar på sedan dess. Den första skivan jag köpte med dem var Radio-Activity, när jag började sjunde klass. Jag satt på golvet i mitt rum (beige fluffig heltäckningsmatta för övrigt), stirrade på den sjukt snygga omslaget och lyssnade på den hypnotiska vocoderrösten. Om och om igen. Sedan köpte jag Trans Europe Express, Autobahn, The Man Machine, Computer World och Electric Café i rask takt. Senare inhandlades mer obskyra skivor som Kraftwerk 1 och 2 och samlingen Exceller 8. Under ett antal år tyckte jag att det var en fullt rimlig outfit att gå omkring med röd välstruken skjorta och svart slips.

Sommaren efter att Electric Café hade kommit ut var jag på semester med mina föräldrar i Tyskland. Då tvingade jag dem att åka en extra sväng till Düsseldorf och köra omkring i inustriområden (vi kanske skulle ha sådan tur att vi råkade passera Ralf och Florian när det var ute och cyklade, i sina matchade svarta cykeldressar? Eller bara råkade hitta Kling Klang-studion?). Den sistnämnda incidenten, när jag tvingade min far att åka till Düsseldorf, betraktar Maken som mycket oroande inför ungarnas tonår. Vem vet vilken fanatism som har ärvts från mig.

När jag såg Kraftwerk första gången, 1991 i Solnahallen, var det ungefär det största som kunde hända i mitt liv. De hade i princip inte gett några konserter efter Computer World-turnen och jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att se dem live (det här var ju på den tiden det fortfarande fanns en traditonell skivindustri och artister kunde låta bli att turnera bara för att de inte hade någon lust). Förväntningarna var med andra ord skyhöga - och de överträffades med råge. Det var f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t.

Sedan dess har jag sett dem några gånger till. Även dessa gånger har det varit f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t. För grejen med Kraftwerk, som nog många har missat, är att de har ett sådant sjukt grove (i perfekt harmoni med Ralfs avmätta stämma, körd genom ljudfilter och vocoders). De kan få en sten att dansa.

Torsdagens konsert var, självklart, sinnessjukt bra. Allt från givna höjdarnummer, som Metropolis och Trans Europe Express, till mixade versioner av Music non stop. Men vad tusan, jag gillar ju till och med nyare saker som Tour de France-mixarna och Aero Dynamik.

För övrigt så ska Maken vara glad att vi inte fick tvillingpojkar. För då skulle jag ha insisterat på att de skulle ha hetat Ralf och Florian. Och för ögonblicket försöker jag att förtränga att Florian inte längre är med i Kraftwerk. Det är alltför smärtsamt.

Ich bin ein roboter.

2 kommentarer:

Fifi sa...

Hade velat se dem! Ångrar så att jag inte gick på WOW förrförra året.

Förresten, så var det en liten pojke på Öppna förskolan hör som hette Florian, pappan var gammal synthare :)

Världen enligt J. sa...

Påminn mig inte om WOW-spelningen (som jag också missade)!

Så klart är Florians pappa gammal synthare ;) Jag gissar att det finns ganska små pojkar som är uppkallade efter Ralf & Florian (som ju även är väldigt fina namn i sig).