Någonstans nere i källaren finns det en stor flyttkartong med dagböcker, anteckningar och allsköns texter. Saker som jag skrev för ganska många år sedan. Saker som skrevs för hand och på elektrisk skrivmaskin. Senare skrevs texterna även på en IBM PS/2, min första dator, och printades ut med hjälp av en vidrigt långsam bläckstråleskrivare. I åratal skrev jag dagbok. Varje dag. I åratal hade jag som princip att skriva minst en A4-sida text varje dag. Exakt varje dag. Det var ingen skillnad om det var en vanlig tisdag eller julafton. Jag skrev och jag skrev. På något plan så var jag helt övertygad om att jag skulle bli galen om jag inte fixerade tillvaron med hjälp av ord och berättelser.
Jag vet ganska exakt när jag upphörde med detta (liksom vanan att klämma en roman om dagen). Det var när jag skulle skriva ihop min avhandling. Då fick inte längre alla ord och meningar plats. Bara tanken på att producera ännu mera text blev övermäktig.
Sedan dess har jag knappt skrivit någonting skönlitterärt alls. Eller dagbok. Det enda åt det hållet har varit bloggarna, som väl på sätt och vis innehåller element av både dagboksanteckningar och fiktion men som ändå är någonting helt annat. Det som jag skriver här är sällan speciellt privat. Det är också betydligt mer fragmenterat och selekterat än mina gamla dagböcker. Men härom dagen så slog det mig att jag saknar den typen av biografiska texter, att kunna gå tillbaka och att kunna reflektera kring hur något var, kändes eller upplevdes. Det kändes också lite konstigt att jag har skrivit så lite om väldigt stora, omvälvande och konstiga händelser i mitt liv - men ändlöst mycket om...tja, mindre viktiga saker.
Oh well. Jag lär inte börja skriva dagbok igen. Det är fortfarande för många ord och meningar i mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar