Via någon blogg så råkade jag surfa in på bloggen Trehundrasextiofemdagar, en slags dag för dag rapport under ett år, av en kvinnan som har blivit brutalt dumpad. Jag har ingen aning om hur autentisk den är. Däremot så vet jag, efter att ha läst hela bloggen baklänges, att den är väldigt litterär. Likaså att det efter ett antal inlägg inte spelar någon roll om den är autentisk på detaljnivå (vilket tydligt har diskuterats hej vilt på sina håll, just för att den är så litterär och för att vissa detaljer onekligen är rätt anmärkningsvärda). Om man någon gång har blivit brutalt dumpad så är igenkänningsfaktorn skrämmande stor.
En bit in i bloggen slogs jag av ett par saker: oh my, vilken tur att det inte fanns social medier vid mitten av 90-talet. Och att jag inte bloggade då. Trots att jag för länge sedan har lämnat den historien bakom mig så kommer jag alltför väl ihåg fantomsmärtorna, mardrömmarna och panikattackerna. De tog fan i mig flera år, och ett samboförhållande, att ta mig ur. Någonstans långt nere i källaren ligger dagböckerna och en packe med brev. Där får de ligga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar