Av någon anledning så började jag inbilla mig att det här med kräksjukor var ett avslutat kapitel. Men nej, det är det ju inte. Inte för mig i alla fall. Övriga familjemedlemmar verkar klara sig fint, men jag har åter igen stiftat närkontakt med spyorna.
Efter ett dygns oavbrutet kräkande är man inte kaxig. Jag försöker dock trösta mig med att det kunde vara värre (minns femdagarsmagsjukan från helvetet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar