torsdag 2 april 2015

Då - och nu då?

Förra påsken hängde vi i Uppsala. Åkte omkring och kollade på villaområden. Fikade.  Kollade in cykelvägar mellan potentiella boenden och arbetsplatser. Lekte i lekparker. Smidde planer och byggde luftslott. Glodde på nybyggda hus. Kanske skulle det bli aktuellt att flytta dit, kanske inte. Men för att över huvud taget kunna ta ställning så var vi tvungna att göra lite research. Jag har i och för sig bott i Uppsala, när jag var student, för många år sedan. Maken har också hängt en del där i jobbet. Men det är en annan sak att fundera på att flytta en hel familj närmare 60 mil. Byta jobb. Byta skola och dagis. Sälja huset och hitta någonting annat. Vi behövde helt enkelt känna in staden. Fundera över om vi kunde se oss själva där, i vardagen.

Under processen så släppte jag ut en i det närmaste förjuden tanke, att jag faktiskt längtar hem. Att jag gärna skulle flytta söderöver, efter nästan tolv år i Norrland. Att jag saknar gamla vänner. Att jag saknar att ha nära till min familj. Att jag saknar en massa saker. Kullerstensgator. Blåsippor. Mälaren. Konserter. Öppna fält.

Sedan blev det inte någon flytt, av flera anledningar. På sätt och vis känns det helt okej. Vi har ett bra liv där vi bor - och det är ju inte så att en flytt inte kan bli av någon gång i framtiden. Samtidigt känns det lite snopet. I över ett år planerade och funderade vi över Uppsala. Trots att ingenting var bestämt så blev det mer och mer konkret. Och så blev det...som vanligt. 

Vad gör jag nu med saknaden?

Inga kommentarer: