torsdag 13 augusti 2015

Att läsa: Den svenska synthen

För ett tag sedan läste jag Den svenska synthen, av Bengt Rahm, en bok som kom för några år sedan men som jag av olika skäl glömt bort att beställa. Väl i min ägo så sträckläste jag de 524 sidorna på två dagar. Till stor del består boken av intervjuer med personer från den svenska synthscenen, från 70-talets konstmusik (a la Älgarnas trädgård), via åttiotalsbanden (som Lustans Lakejer och Page) till skivbolagsfolk, festfixare och nutida band. Det är lika mycket en bok om subkulturen, med alla dess attribut, som en expose över en negligerad del av den svenska musikhistorien.

Utan att överdriva så kan jag säga att synthen förändrade mitt liv. När jag gick i sjuan så upptäckte jag Kraftwerk. Jag satt på heltäckningsmattan i mitt rum och lyssnade på den hypnotiska Radio Activity. Lite senare köpte jag Trans Europe Express, The Man Machine och någon rätt usel skiva av Jean-Michel Jarre. Jag färgade mina chinos med svart textilfärg, sydde en svart kavaj i slöjden och snodde en vit frackskjorta av min mamma. På något sätt lyckades jag bli kompis med två av de få syntharna på skolan, Jonas och Jens. De i sin tur var mest inne på Depeche Mode och under den legendariska skolstrejken, som pågick under några dagar i slutet av sjuan, spenderade vi dagarna på filtar på skolgården lyssnandes på Construction Time Again och Black Celebration. Om och om igen. Det var någonstans där som livet förändrades. Det handlade mycket om musik - men också om estetik, utanförskap och gemenskap. Vi tipsade varandra om singlar och band. Vi pratade om frisyrer, Kafka och italienska cyklar. Jag började hänga på skivmässor och gick på mina första konserter på Isstadion i Stockholm. På mystiska omvägar fick jag och bästa kompisen tag på fantastiska blandband med allt från Poésie Noire och Portion Control till Ståålfågel och Cosmic Overdose - och till slut vågade vi börja hänga i utkanterna av den galleria där stadens synthare hängde. På försiktigt avstånd. Så småningom (kanske i slutet av åttan?) började vi gå på synthfesterna, som arrangerades några gånger per termin, och vidgade våra kretsar. Vi lärde känna alla de människor som skulle komma att bli så viktiga för mig under de kommande åren. Där fanns han som jag länge trodde var mitt livs stora kärlek. Där fanns alla de som jag skulle åka på festivaler, äta ostmackor, gråta, tipsa om belgiska band, klippa konstiga frisyrer och bli full tillsammans med. Den kretsen bestod inte bara av synthare utan av en ganska brokig skara människor; från Depeche-älskande MUF:are till träskpunkare, anarkister och skins. Den blandningen är nog ganska svår att förstå om man inte har varit en del av den, men i mångt och mycket var gemenskapen förbryllande opolitisk trots att folk hade oförenliga åsikter.

Under ett antal år så bestod mitt liv till stor del av att leta skivor, hänga på konserter, sy konstiga kläder och åka på festivaler - och när jag läser om Twice a Mans Driftwood-turne (som jag såg i Jönköping) eller Marina Schiptjenkos radioprogram Syntetisk resa blir jag alldeles var i hjärtat (jag hade två av avsnitten inspelade på kassett - flitigt kopierade av vänner och bekanta).

Jag har inte varit en aktiv del av den svenska synthscenen sedan mitten av 1990-talet, i den mening att jag har gått på synthfester eller konserter (med undantag för några med Kraftwerk). Samtidigt så tror jag att det tränade ögat kan se en gammal synthare, bakom kulturtantskoftor och rynkor. Jag tycker fortfarande att en korsning mellan Phil Oakey och Florian Schneider är det stilmässiga idealet. Bauhaus vinner över hemtrevlighet alla dagar i veckan. Jag lagar middag till Laisons Dangereuses, Portion Control, Fad Gadget, Single Gun Theory eller knasiga skivor av Sparks. När jag i början av sommaren sprang ett marathon gjorde jag det till en spellista enbart bestående av Front 242. Jag lyssnar på en massa annat också, men synthen finns alltid där, som ett soundtrack, en referens, en känsla.

Antagligen är det här en bok som bara är meningsfull och intressant för de invigda. Men för oss så är den riktigt kul, intressant och läsvärd.

Inga kommentarer: