Hem och identitet

Inredning sägs numera vara en viktig identitetsmarkör; se mitt hem - se vem jag är. Eller snarast; vem jag vill vara. Det räcker inte längre med de senaste Acne-jeansen, Bayswater-väskan eller Fendi-solisarna, även hemmet ska vara uppdaterat, föränderligt och anpassat de senaste stilidealen. Säger en BB-italia soffa vem jag är (i den nyrenoverade ö-malmvåningen)? En uppsättning Wegner-stolar (matchar fint till just Acne-jeansen)? Eller kanske en coffe-soffa från Mio (för janteanpassad radhusvanlighet)?

Jag kan inte låta bli att fnissa. Självklart är hemmet en identitetsmarkör, i likhet med de flesta andra saker vi omger oss med. Allt har, mer eller mindre, en symbolisk betydelse. Utan dessa symboler skulle omvärlden te sig tämligen obegriplig, eller åtminstone svårhanterad. Vi kan inte relatera till allt och alla - alltså måste vi sortera och gallra. Symbolerna blir ett smidigt sätt att markera likhet och tillhörighet. Vari ligger det nya? Även min mormor använde sitt hem som sina kläder som markörer, för att visa omvärlden vem hon var. Det enda som skiljer henne från senare generationer är vilka specifika symboler hon använde; antikt kinesiskt porslin, äkta mattor, slipade remmare vid middagsbordet, ormskinnsväskor och strassbeströdda glasögon (ja - hon var ganska tacky - utifrån dagens ideal). Hennes inspirationskällor var sannolikt också annrolunda. Inte glossiga magasin eller inredningsprogram på TV, men däremot traditionella damtidningar och väninnornas hem. Tanterna såg minst lika klonade ut som vilket ungt tjejgäng som helst; korta lockiga frisyrer, knälånga kjolar med instoppade blusar - med ett brett lackskärp i midjan. Om Residence hade funnits för några årtionden sedan så hade mormor och hennes väninnor lusläst den från pärm till pärm. De skulle ha tävlat om vem som hade dyrast Gaggenau-spis.

En annan sak som jag finner komisk är föreställningen om originalitet. Både i krönikor och diskussionsforum ojjas det över de opersonliga hemmen i inredningstidningarna. "Det är samma möbler i alla hemmen!" "Bor det ens folk där?!" "Det finns ju inga saaaaker! Vanliga människor har saaaaaker!" Givetvis har man själv en mycket mer personlig blandning; "Åhhh, vi blandar både dyrt och billigt! Lite Ikea, några ärvda möbler, några fynd från myrorna, en fin designad lampa som vi bara inte kunde motstå. Och så har vi massor med personliga saker. Minnen från resor. Teckningar som barnen har gjort. Det ska synas att människor bor i vårt hem. Och barnen får vara överallt!" Ehhh, ja? Det är väl ungefär så det ser ut hos de flesta (som åtminstone har någon form av intresse för sitt hem). Samma trä-gruckor från Bali, samma huvudfotingar på kylskåpet, samma Karlandasoffa från Ikea, samma ironiska Joe Colombo-lampa i orange plast. Inget fel med det - men kalla det inte för originellt. Motståndet mot de kritvita hemmen, där varje sak tycks handplockad och där det inte ligger några sockar under sängen, handlar nog mer om motstånd mot perfektion och elitism. Det väcker ångest att folk kan ha en konsekvent stil - och undanplockat. Det sistnämnda ses som någonting närmast patologiskt. Ägna tid åt att hålla det undanplockat och välstädat...hu! Och än värre; tänk om någon tror sig vara förmer än någon annan?