Läs dagens Hanne Kjöller. Jag är lite kluven. Å ena sidan luktar det lite ovädrad särartsfeminism (Var glad, snäll och tacksam! Snusa barnen i nacken och sluta gnäll!) Men å andra sidan så har hon rätt på många punkter: många är absolut fast i en offermentalitet, där det är enklare att skylla på staten, arbetsmarknaden och den allenarådande strukturen - än att börja ta tag i sådant som man själv kan påverka (exempelvis sin egen relation och jämställdheten inom denna). Ansvar och perspektiv, som Hanne skriver, det är bra grejer!
Jag snusar ofta Lilla L. i nacken och är förbannat tacksam. Men jag vill också kunna jobba och få ihop livet i övrigt på rimliga villkor.
2 kommentarer:
Håller med Kjöller. Det klagas alldeles för mycket. Flertalet verkar tro att livet ska se ut precis som innan barnen dök upp. De vill hinna träna lika mycket, träffa kompisarna lika ofta, ha ett skinande hem och samtidigt klättra på karriärsstegen i samma takt som tidigare. Den ekvationen går inte ihop och istället för att inse att livet handlar om prioriteringar klagas det hur hemskt livet är.
Jag är också den som klagar titt som tätt men jag inser ju också hur bra vi har det i vårt land. Jag har valt att ha mitt liv så här och då får jag baske mig se till att fixa det.
Hej! Första gången jag kommenterar här! Det är kicki e från Mode och stil du vet :). Jag blev också kluven av Kjöllers artikel och har inte riktigt bestämt mig vad jag tycker... Gott nytt år!/Kicki (http://litesomjag.blogg.se)
Skicka en kommentar